Unexpected

22

Jag förde muggen till munnen, tog en djup klunk och kände den mjuka, varma chokladen fylla min mage.
"Oscar? Var är din familj?" frågade jag försiktigt. Han suckade och la ner klöver dam på bordet.
"Jag är bara nyfiken" fortsatte jag trevande samtidigt som jag tog upp ett kort.
"Jag vet, jag vet" svarade han trött med näsan bakom en solfjäder av kort. Förmodligen just de korten som jag behövde. Ytterligare en suck lämnade hans läppar och jag sneglade på honom för att tolka hans reaktion.
"Min familj var aldrig en bra familj. De var inte som alla andra, utan bara fel" han tog en paus för att lägga ner ett kort. Jag lyssnade uppmärksamt. "Mamma dog när jag var liten, jag kommer knappt ihåg henne. Någon sjukdom antar jag. Pappa berättade aldrig om henne, så jag lärde mig att leva utan en mamma" Han la stolt ner tre ess på bordet och flinade mot mig. Jag blängde surt på honom och han skrattade roat.
"Fortsätt" uppmanade jag.
"Min storebror tog livet av sig när jag var 11. Han blev 15 år" förklarade han kort och jag såg på honom hur vi hade glidit in på ett känsligt ämne. Jag nickade, då jag var rädd för att göra någonting ännu jobbigare om jag sa något.
"När jag blev tillräckligt gammal satte pappa in mig på en... speciell skola. Det var där jag träffade Marcus och tiden vi hade där, var faktiskt den bästa i mitt liv. När jag kom hem gick allt bara nedför. Jag följde min familjs fotspår, mördade min bästa vän och därmed resten av min familj" Han la ner fyra damer och jag suckade frustrerat. Jag vågade inte riktigt ställa några frågor, dels för att jag inte ville orsaka Oscar mer lidande, men också för att jag var glad att han berättade för mig, och ville inte förstöra det. För det var saker jag inte riktigt förstod i det han berättade, men jag hindrade mig själv ifrån att fråga.
"Jag hade en lillasyster som jag älskade över allt annat. Hon var fyra när han slet huvudet av hennes kropp" spottade han ur sig. Jag ryckte till, skrämd över vad han hade sagt. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag blev lite ställd över allt han hade berättat för mig, lite ställd över vad trygga Oscar, hade tvingats gå igenom.
Jag försökte möta hans blick, men han stirrade stint ner i korten han höll i sin hand. Han studsade stressat med benet, och jag såg hur han var djupt försjunken i sina tankar.
"Vem då?" frågade jag försiktigt, rädd för att ha gått över gränsen. Plötsligt ryckte Oscar till, som om en osynlig hand hade gett honom en käftsmäll. Han flackade med blicken och jag såg hur han försökte samla sig.
"Jag, nej det var inget" svarade han förvirrat. Jag insåg att jag hade gått alldeles för långt, och sa därför inget mer. Men jag såg genom hans ögon hur något var fel. De kändes som om han hade tusen hemligheter, som han då och då råkade säga en liten del av.
Jag vann tillslut kortspelet, trots att jag hela tiden hade legat i underläge. Han hade tappat all sitt fokus. Jag försökte få hans ögonkontakt, men han vägrade möta min blick.

• • •

Louise hade tilldelat oss ett nytt uppdrag, den här gången med målet att döda Mannen med kritvit hy. Med hjälp av informationen som vi hade lyckats få ur Michael, visste vi vart vi skulle leta någonstans.
På det förra uppdraget jag hade varit på, hade vårt team bestått av fyra personer. Nu var vårt team så stort så att jag knappt kände halva av dem. Jag visste vad det betydde. Det jag tidigare hade varit på, kunde inte ens jämföras med det jag skulle ställas inför nu. Det var nu allvaret började, på riktigt.

Jag la vant mina vapen på plats, drog upp dragkedjan på min svarta jacka och fixade så att mina åtsittande byxor satt rätt. Jag tittade upp och sprack upp i ett glatt leende när jag fick syn på Joey som kom halvspringande emot mig. Han drog in mig i sin famn och suckade tungt mot mitt huvud.
"Hur länge skulle du vara borta?" mumlade han
"Joey, det är bara två dagar" Han suckade ljudligt ännu en gång
"Ja? Hur fan ska jag klara mig i hela 48 timmar utan dig?" sa han med en skämtsam ton. Jag skrattade lätt.
"Var försiktig Bon" hans röst hade med ens blivit orolig och han tryckte mig lite närmre sig.
"Det är jag alltid" försäkrade jag honom samtidigt som jag försökte åla mig ur hans grepp.
"Du får inte gå och dö nu bara" sa han och vägrade släppa mig. Jag skrattade åt hans retsamma röst, men jag kände ändå hur orolig han var, trots att han försökte att inte visa det.
"Älskar dig" mumlade jag mot hans bröstkorg.
"Älskar dig med" svarade han och släppte mig. Jag vinkade glatt samtidigt som jag vända mig om och klev ombord på flygplanet.

• • •

Jag smög försiktigt runt husknuten med Bella bakom mig. Vi visste att Mannen med kritvit hy var i närheten, och det vara bara en tidsfråga innan någon skulle stöta ihop med honom. Alla mina sinnen var på helspänn, jag lyssnade efter minsta lilla ljud och granskade min omgivning för att hitta något täcken på rörelse. Jag spanade ut över de sandtäckta kullarna och torkade min fuktiga panna med jackärmen. Mina ögon kisade upp mot den gassande solen och jag försökte ignorera hur törstig jag var. Plötsligt hörde jag ett flämtande ljud bakom mig. Jag vände mig instinktivt om och förberedde på det värsta. Men inget var där. Inte ens Bella. Mitt hjärta studsade till i samma sekund som jag insåg att något var riktigt fel. Jag drog upp mitt vapen och lossade säkringen.
"Det är du" hörde jag en mansröst väsa till höger om mig. Reflexmässigt vände jag mig om med pistolen i ett fast grepp mellan mina händer. Plötsligt stod jag öga mot öga mot Mannen med kritvit hy. Hans utandning träffade mitt ansikte i en puff av luft och jag backade reflexmässigt några steg bak. En rysning gick igenom min kropp och jag siktade min pistol mot hans högra ben, beredd på att trycka av. Han stirrade på mig med avsky.
"Jag fattar inte vad han såg i dig. Aldrig att jag skulle ha offrat mig för dig" han spottade äcklat bredvid mig. Jag tappade balansen för en sekund, fullkomligt chockad över hans ord. Den sekund var allt han behövde för att smidigt kunna slå pistolen ur min hand. Han använde sin andra hand för att snabbt slå mig över käken. Jag tappade balansen ännu en gång, vilket var tillräckligt med tid för honom att kunna trycka upp mig mot husväggen, i ett grepp som jag inte hade en chans att ta mig ur. Hans ansikte förvreds i ett hånflin samtidigt som han såg hur jag förgäves, kämpade för att komma loss.
"Du anar inte hur mycket du har kostat mig. Men ta det lugnt lilla gumman, jag ska se till att du betalar tillbaks din skuld på ett eller annat sätt" väste han hotfullt och la sitt ansikte vid min hals. Han drog ett andetag mot min hud och jag kände hur han sakta började trycka mig hårdare mot väggen. Paniken steg i min kropp, samtidigt som jag var totalt förvirrad över vad det var han pratade om. Han började stryka sig mot mig och jag kände hur mitt hjärta skenade av ren rädsla. Helt plötsligt tog ett par armar tag i hanns axlar och ryckte kraftigt bort honom.
"Jag ska krossa dig, dumma flicka. Jag ska hitta dig och utsätta dig för något värre än döden" skrek Mannen med kritvit hy så att spottet flög ur hans mun, samtidigt som armarna höll fast honom i ett stadigt grepp. Jag tog snabbt en kniv som jag hade haft gömd i mitt byxben. Jag höjde den, siktade mot hans hjärta och skulle precis kasta den när jag fick syn på ett par chokladbruna ögon. Jag stannade upp i rörelsen och såg hur Jake sakta släppte taget om Mannen med kritvit hy.
"Inte nu. Det skulle kosta oss för mycket, vänta till senare" sa Jake till honom. Jag stod som förstenad, helt chockad över vad som hände framför mig. Jake vände blicken till mig och jag såg hur hans ögon lös av skuld.
"Förlåt Bonnie, förlåt för att de blev såhär" sa han med tung röst. Han tog två stora kliv emot mig, tog försiktigt upp min hand och kysste den ömt. Han släppte, gav mig en sista ångerfull blick och försvann lika snabbt som han hade kommit. Lika så Mannen med kritvit hy.

^^^

Stay beautiful xoxo