Unexpected

23

Jag tappade kniven med ett skaller på den heta asfalten. Jake. Jake och mannen med kritvit hy. Min hjärna arbetade på högvarv, försökte desperat hitta en lösning till vad jag nyss hade sett. Väl medveten om att jag var tvungen att återvända till min grupp, tog jag ett djupt andetag, sköt bort alla tankar och cirkulerade tillbaks till verkligheten.
Beslutsamt anropade jag min grupp i kommunikationsradion och fick genast snabba svar.
"Är du okej?" ropade en av soldaterna från min grupp. Jag nickade och gick emot henne med snabba steg.
"Jag mår bra. Jag vet inte vad som hände med Bella, hon försvann. Något är fel" sa jag sakligt till henne. Hon nickade och repeterade det jag hade sagt i kommunikationsradion.
"Bonnie" suckade Oscar lättat och drog in mig i sin famn. Jag log mot hans bröstkorg, och lät mig känna mig trygg för en sekund, innan jag ålade mig ur hans grepp.
"Vi har hittat Lewis ungefär vid basen. Medvetslös, men vid liv." rapporterade kvinnan. "Rollands, Louise vill ha dig tillbaks" fortsatte hon med samma sakliga, bestämda röst. Jag nickade och började gå mot vår bas med Oscar bredvid mig.
"Vad hände?" frågade han och la en beskyddande hand på min rygg. Jag drog ett andetag och insåg att jag den här gången, var tvungen att berätta allt. Hur mycket jag än ville det, kunde jag inte hålla det för mig själv längre. Jag insåg vilken stor fara jag plötsligt svävade i.
"Den gången när Mannen med kritvit hy mördade Andrew, sa han att jag var näst på tur" började jag och Oscar stannade mig direkt. Hans blick sökte sig frågande till min.
"Varför har du inte sagt något tidigare?" oron lyste ur både hans blick och hans röst. Jag skakade avvärjande på huvudet.
"Det spelar ingen roll. Mannen med kritvit hy hälsade i alla fall på mig nyss. Han sa några osammanhängande saker, hotade mig. Sen försvann han" förklarade jag och utelämnade så mycket detaljer som möjligt, väl medveten om att jag senare skulle behöva berätta allt för Louise. Oscar stelnade till bredvid mig.
"Varför sa du inget?" upprepade han med sammanbitna tänder. Jag suckade.
"Helt ärligt vet jag inte. Jag vet att det var oprofessionellt att hålla det för mig själv, men gjort är gjort. Jag ska förklara allt för Louise nu" sa jag och tittade skamset ner i marken. Oscar tog ett hårt tag om mina armar och jag lyfte förvånat på huvudet.
"Oprofessionellt? Förstår du inte? Du kunde ha blivit dödad. Jag vet inte varför han inte gjorde det nyss, men det är bara en tidsfråga innan det händer igen. Det här är ingen lek, ingen tävling om vem som är bäst agent. Det här är på liv och död." sa han upprört med ögon som lös av frustration. Jag ryggade lite bakåt, förvånad över hans hetsiga reaktion. Hans ögon mjuknade och han släppte mina händer. Jag tittade på honom med forskande blick.
"Förlåt mig. Det var dumt" sa jag mjukt. Han nickade, la tillbaks armen på min rygg och började sakta föra mig framåt igen.

• • •

Mitt ben studsade stressat upp och ner samtidigt som jag nervöst trummade med fingrarna på soffans armstöd.
"Ta det lugnt" sa Oscar lugnande bredvid mig. "Det kommer att gå bra" Han la sin arm om min rygg och jag lutade huvudet mot hans axel. Jag tog ett andetag i försök att samla mig.
"Hon kommer bli så sur på mig" kved jag. Oscar skrattade.
"Ja det kommer hon. Men du får ta och skylla dig själv" han kramade mig och jag log, fullt medveten om att han hade rätt.
Klockan var 22.00 och det enda jag hade fått att äta, var en ostmacka som Oscar hade gett mig. Så fort Louise fick höra vad som hade hänt blev jag placerad utanför hennes tillfälliga kontor och fick direktionerna att jag inte skulle röra mig ur fläcken. Några andra i gruppen vi hade haft hade passerad in och ut ifrån hennes kontor, bland annat kvinnan som jag pratade med först. Louise korsförhörde alla och varenda människa som kom ut ifrån hennes kontor, såg oerhört utmattade ut. Oscar hade också pratat med henne, men istället för att se trött och uppgiven ut som alla andra, såg han endast lugn och samlad ut. Han vägrade berätta vad hon hade sagt till honom, antagligen i ett försök till att lugna mig.
Plötsligt for dörren upp och Louises sammanbitna ansikte stirrade på mig. Hon gjorde en stel gest åt mig som berättade att det hade blivit min tur.
"Jag är här när du kommer ut igen. Allt kommer att gå bra" sa Oscar lugnande samtidigt som jag ställde mig upp. Jag log nervöst mot honom och tog ett steg in till Louises kontor.
"Rollands" hälsade hon med neutral röst och satte sig bakom ett skrivbord. "Nå?" Hon snörpte irriterad på munnen. Så jag började berätta. Jag förklarade mitt möte med Mannen med kritvit hy, men av någon anledning undvek jag att berätta vad han hade sagt till mig. På något sätt kändes tanken på att säga det till henne, fruktansvärt förnedrande. Men, jag berättade om Jake då jag insåg att han antagligen hade en större roll i detta än vad jag ville tro.
"Jake Presta, sa du?" frågade Louise när jag var klar. Hon visade inga tecken på medkänsla och tittade på mig som om jag endast var i vägen. Hon knappade in något på hennes dator och vände skärmen mot mig. Ett par chokladbruna ögon tittade tillbaks på mig och jag kunde nästan känna lukten som jag tidigare, ständigt hade saknat. Nu fick tanken på honom mig att rysa av obehag. Jag nickade bekräftande.
"Han jobbar i Q.S.A och har gjort sen han var 16" sa hon och stirrade på mig i väntan på en reaktion. Jag tittade frågande tillbaks på henne, då jag hade ingen aning om vad Q.S.A var. Hon suckade irriterat,
"Maffian. Ligan som bombade oss. Ringer det någon klocka?" Hon nästintill artikulerade. Jag nickade, trots att jag aldrig hade hört något om Q.S.A innan, men jag förstod vilka hon menade. Hon snörpte otåligt på munnen.
"Så, vad har du för relation till Presta?" frågade hon och öppnade sin anteckningsbok.
"Vi dejtade" svarade jag och svalde all min stolthet. "Första dejten var den kvällen då jag blev kidnappad" fortsatte jag samtidigt som de olika tillfällen sakta föll på plats och jag kunde se ett mönster bildas. "Andra dejten blev jag överfallen. Han lämnade platsen och försvann sen i ett par dagar. Han sa att han inte kunde berätta varför. Han var på mitt kontor en gång, på Place 101" Jag insåg plötsligt hur allt hängde ihop.
"Och du sa ingenting?" Louise tittade upp på mig, högröd i ansiktet. Hennes röst vibrerade av ilska och jag tittade skamset ner i golvet. "Rollands, du kan gå nu. Jag klarar inte av att se dig mer. Jag vet allt jag behöver" Hon pekade menande på dörren och jag nickade snabbt. Utan att vända mig och gick jag till dörren, öppnade den och försvann bort från Louises förbannade ögon.
Oscar ställde sig genast upp när han jag klev ut ifrån kontoret. Jag andades häftigt och tvingade mig att samla mina tankar. Jake jobbade för maffian. Det hade han gjort redan när vi träffades. Allt hade varit meningen att det skulle hända. Allt han sa, allt han gjorde var planerat. Jag var para en pricka i deras spel. Jag var brickan som ledda dem till Place 101.
Det Mannen med kritvit hy hade sagt ringde i mina öron. De ville utsätta mig för något värre än döden. Det var mig dem ville komma åt.
"Hur är det?" frågade Oscar oroligt.
"Det är mig. Värre än döden. De kommer komma. Kommer hitta mig" mumlade jag helt försjunken i mina tankar. Jag hörde Oscars lugnande ord i bakhuvudet, men de kom inte fram. Jag var som förlamad av mina tankar, instängd i mitt huvud. Oscar ryckte desperat tag i mina axlar och jag rycktes tillbaks till verkligheten.
"Bonnie lyssna. Jag kommer inte låta något hända dig" sa han beslutsamt. Jag nickade stumt och lät hans beskyddande armar omsluta mig.
"Jag kommer aldrig lämna dig" viskade han mot mitt huvud och jag lutade mig försiktigt mot hans bröstkorg. Jag visste att det bara var en tidsfråga. Mannen med kritvit hy skulle hitta mig.

^^^

Stay strong xoxo