Unexpected

40

"Varför tror du att du är här?" frågade Mannen med kritvit hy och la huvudet lite på sned. I ögonvrån såg jag hur uniformsmannen fortsatte att vända den glödande metallstången i elden. Jag ryste av obehag. Mannen med kritvit hy hämtade ett spetsigt föremål, nästan likt en pilspets, som han började dra längst mitt kindben.
"Du tvingade mig" svarade jag med stadig röst och mötte hans ögon utan att nervöst vika undan blicken. Han fnös och log ett roat leende.
"Tvingade dig? Sötnos, jag gav dig ett val. Du bönade och bad, det var du som ville komma hit" han skrattade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hatet jag kände gentemot honom var för stort, så stort att det kändes som om det inte fick plats inuti min kropp. Men jag hade ingen möjlighet till att visa det. För jag vägrade skrika på honom, vägrade förvandlas till ett djur i ett desperat försök att fly. Jag var stark, och jag visste att det inte fanns något annat som provocerade honom mer än det.
Han började cirkulera kring min stol samtidigt som jag stirrade på honom med en blick fylld av hat.
"Valde jag att bli misshandlad?" frågade jag med klar röst. Det förvånade mig en smula att jag inte var det minsta rädd längre. Utan bara riktigt jävla förbannad. Mannen med kritvit hy stannande upp i rörelsen och vände sitt ansikte mot mig.
"Ja. Det skulle man kunna säga" väste han fram och gick emot mig så att hans ansikte återigen endast var någon centimeter ifrån mitt. Jag kände hur ilskan blossade upp inom mig, hur den tog över min kropp och innan varken han eller jag hann tänka, hade jag smällt mitt pannben hårt i hans. Han flög ner i marken samtidigt som uniformsmannen rusade upp ifrån sin stol för att ge mig en hård spark i magen. Läderstolen ragglade till och tippade snabbt bakåt. Mina lungor tömdes på luft när stolsryggen träffade golvet med en smäll. Samtidigt som jag drog ett girigt andetag blev jag hårt uppryckt vilket gjorde att luften fastnade i halsen. Sekunder efter träffade det spetsiga föremålet som Mannen med kritvit hy tidigare hade hotat mig med, min hud. Innan jag hann stoppa det skrek jag av den plötsliga smärtan när spetsen repade upp min panna.
"Så du vill ta den långa vägen? Så trevligt" skrattade Mannen med kritvit hy samtidigt som han tryckte in spetsen i min högra kind. Jag bet mig hårt i tungan för att förhindra ännu ett smärtfyllt skrik flyga ur mig. "Det är lite konstigt att dina föräldrar inte har försökt kontakta oss än. Antagligen är du inte lika värdefull som vi trodde du var. Väldigt synd faktiskt" han plutade sarkastiskt med underläppen och la huvudet lite på sned. "På tal om dina föräldrar. Var är de jävlarna?" frågade han och stirrade intensivt på mig. "Eftersom dem inte kommer till oss, måste vi ta oss till dem. Var är ert högkvarter? Hur får jag tag på dem?" hans röst övergick till frustrerad, nästintill desperat samtidigt som jag såg ilskan växa allt mer i hans ögon. Jag stirrade bara trotsigt tillbaka utan att ens tänka tanken på att slänga Place 101 under bussen. Han kunde få göra vad han ville med mig, jag skulle ändå aldrig ha gett honom någon sorts information som skulle ge honom en möjlighet till att skada alla jag älskade. Jag dog hellre. "Nu räcker det!" röt han upprört när han insåg att han inte skulle få något svar. "Jag är trött på din attityd" Med en hetsig rörelse ryckte han den glödande metallstången ifrån uniformsmannen och pressade den emot min hals. Värmen brände sönder min hud så att det kändes som om tusen eldar brann på samma ställe. Jag försökte vrida mig loss, desperat efter att få komma bort ifrån smärtan, men utan framgång. Jag skrek av smärta utan att ens försöka hålla tillbaks det, då det kändes som om hela min kropp brann. Mannen med kritvit hy drog bort metallstången och stirrade på mig med glad, glödande blick. Samtidigt som jag försökte bygga upp min självsäkra fasad stirrade jag hatiskt mot metallstången i hans hand. Den yttre delen av stången, den sidan som han hade tryckt mot min hals, var formad som ett S. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste inte hur jag skulle få elden i min kropp att sluta brinna, trots att metallstången inte längre var där.
"Inte så kaxig längre?" väste han fram och skrattade nöjt. Han tog tag om mina handleder och tryckte repet som var insvept i små, små knivar, rakt in i min hud. Han skrattade återigen ett muntert, nöjt skratt.