Unexpected

14

"Förlåt! Jag trodde du var bakom mig" Joeys panikslagna röst fyllde den lilla lokalen. Jag satte mig upp från britsen jag låg på, ignorerade smärtan i huvudet och såg hur Joey sprang emot mig. Jag log, lättad över att få se att han var i säkerhet. Han drog in mig i sin famn, och jag lutade mig mot hans hals.
"Förlåt, förlåt, förlåt" mumlade han upprepade gånger. Jag sköt bort honom en bit från mig för att försöka få kontakt med hans ögon.
"Det är ingen fara, se jag mår bra" sa jag så beslutsamt som jag kunde. Han tittade misstroget på mig och min hand flög reflexmässigt upp till min panna. Jag lät mina fingrar snudda vid såret som hade bildades när jag ramlade och skrapade huvudet i den vassa stentrappan.
"Jag ramlade Joey, du kunde inte ha gjort något åt det. Jag har bara en lätt hjärnskakning, inget att bry sig om" jag log och strök honom över kinden. Bakom honom gick mamma och pappa in med beslutsamma steg. De utbytte lätt några ord med sköterskor på vägen innan de ställde sig bredvid min brits. Mamma klappade mig ömt på kinden och log varmt.
"Älskade du" mumlade hon. Sen vände hon sig till Joey. "Ni får inte skrämmas sådär" hon tittade menande på oss.
"Fattar ni vad som kunde ha hänt?" fortsatte pappa med skarp röst. "Ni kunde ha blivit utelåsta. Det där var bombalarmet som ringde, bombalarmet. Om ni hade hamnat utanför de portarna hade ni blivit utelämnade till eventuella bomberna och hade knappast överlevt." Jag och Joey nickade.
"Men pappa, jag kunde inte lämna henne" sa Joey och tittade upp på honom med ledsna valpögon. Pappa log och rufsade till hans lockar.
"Jag vet, och det gör oss stoltare än något annat" sa mamma och gick fram för att ge Joey en lång kram. "Men det skulle vara skönt om ni inte skrämde livet ur oss nästa gång" fortsatte hon och försökte hålla tillbaka tårarna. Joey skrattade mot mammas huvud.
"Hon är fri att gå" en sköterska hade ställt sig bredvid pappa och tittade varmt på mig. Pappa nickade tacksamt och sträckte ut en hjälpande hand. Jag tog den och ställde mig varsamt upp från britsen.
"Vi ska till platsen som vi blev tilldelade" sa pappa när jag tittade frågande på honom.
"Var är Oscar?" frågade jag samtidigt som vi lämnade den lilla sjukhuslokalen.
"På platsen som han har blivit tilldelad" pappa suckade och la en arm runt min axel. "Jag fattar inte vart han kommer ifrån eller vem han är. Men på något sätt lyckas han alltid vara på plats för att rädda min lilla tjejs liv."
"Jag vet helt ärligt vad vi har gjort för att förtjäna honom" fortsatte mamma bredvid mig. Jag log och hummade instämmande. För jag hade verkligen ingen aning om vad jag hade gjort för att förtjäna honom, för att förtjäna hans hjälp och uppoffringar. Förutom att han hette Oscar och var nästintill onaturligt snabb, hade jag ingen aning om vem han var. Det skämdes jag för.
"Rollands, gå mot huvudkontoret" uppmanade plötsligt den lugna kvinnorösten i högtalarna. Mamma och pappa utbytte en snabb blick.
"Ni hörde henne" sa pappa. "Fortsätt gå, vi kommer snart" han tog bort armen från min axel. Jag höjde ifrågasättande på ögonbrynen.
"Vad tror ni dem vill?" frågade Joey nyfiket och tog ett steg fram.
"Dem kallade dit oss, vi kommer snart" svarade mamma och gav honom en menande blick.
"Fast vi är lika mycket Rollands som ni är" sa jag och tog ett steg fram. Jag tittade trotsigt på pappa som suckade tillbaks. Mamma skrattade och puffade lätt till pappas arm, för att han skulle ge med sig.
"Okej, men var tysta, bägge två. Och snälla, pilla inte på något. Det här är viktigt" sa pappa, vände sig om och började gå åt motsatta hållet. Mamma greppade tag om hans arm och pappa lutade sig emot henne. Han mumlade något ohörbart och hon nickade fokuserat. Jag och Joey följde nyfiket efter, men som pappa hade sagt försökte vi vara så tysta som möjligt. De stannade framför en metalldörr, mamma tog upp ett nyckelkort ur fickan och drog det igenom ett hack i dörren. En knappsats dök upp och pappa knappade vant in en massa siffror. Dörren öppnades och innan de ens han sätta en fot in till rummet drog Louise in dem. Hon tittade på mig och Joey, öppnade munnen för att säga något men stängde den igen. Hon gjorde en lätt nickning till oss, som för att meddela att det var okej. De allihop gick fram och ställde sig vid en skärm vars storlek täckte hela väggen.
"Vad har hänt hittills?" frågade mamma och tittade forskande på skärmen. Louise vände sig mot mamma och tryckte hennes anteckningsblock mot bröstet.
"Ingenting. De har bara cirkulerat några varv oc..-" längre hann hon inte innan en hög smäll hördes. Väggarna vibrerade och små bitar av taket trillade över oss. Jag kvävde ett skrik och grep tag i Joeys hand. En bomb hade träffat oss. Joey tittade på mig med rädsla i blicken och jag lutade mig försiktigt mot honom.
"Är ni okej?" frågade pappa och tittade på oss över ryggen. Jag nickade övertygande och Joey tog ett hårdare grepp om min hand. Jag såg hur mamma kröp ihop en aning mot pappa och knep hårt ihop ögonen. Pappa drog lugnande längs hennes ryggrad och tittade fokuserat upp på skärmen.
"Vad förlorade vi?" frågade han sammanbitet. En kvinna som satt under skärmen tryckte stressat på ett antal knappar.
"Träningslokalerna och det västra vapenförrådet" sa hon och fortsatte trycka på knapparna. En röd prick flög plötsligt över skärmen och hon ryckte till.
"Det kommer en till, en större" sa hon och tog ett grepp om bordet. Pappa tog in mamma i sin famn och tittade oroligt på oss. Jag stålsatte mig och kämpade för att se lugn ut. Jag greppade Joeys arm och drog honom närmre mig i samma sekund som samma smäll, fast betydligt högre hördes. Jag hoppade ofrivilligt till och Joey tryckte mig hårdare emot sig. Väggarna vibrerade inte längre, utan de skakade samtidigt som jag såg hur sprickor började bidas i taket. Utifrån hördes panikslagna skrik och jag fick kämpa emot viljan att trycka mina händer på öronen för att försöka stänga ute ljudet. Louise stirrade upp på den stora skärmen och vände sig till pappa som grimaserade illa.
"Det är så konstigt" sa hon och pappa nickade instämmande. "Vi har inte förlorat något av värde" mamma tittade stadigt på henne och nickade beslutsamt.
"De vill bara skrämma oss" konstaterade hon sen. Jag släppte Joeys hand och tog ett steg fram, då min nyfikenhet tog över.
"Vilka då?" frågade jag och växlade blicken mellan Louise och mamma. Joey ställde sig bredvid mig och tittade frågande på dem. Louise vände sig om och granskade oss med uppmärksamma ögon.
"Maffian, Bonnie. De vi i alla tider har kämpat emot" sa hon strävt och vände sig emot skärmen igen. Jag tittade undrande på mamma eftersom jag inte tyckte att det svaret jag fick var tillräckligt. Mamma tittade medlidande på oss.
"De har ingen mänsklighet, ingen empati vilket har gjort dem till vår främsta fiende. Vi har trott att vi har utplånat dem ett antal gånger, men de har alltid lyckats komma tillbaks." sa hon med trött röst. Jag nickade.
"Så vad betyder det här?" frågade Joey oroligt och svepte med blicken över skärmen. Pappa tittade på oss och spände käkarna.
"Krig. Det här betyder att de startar det oundvikliga kriget."

^^^

Stay beautiful xoxo