Unexpected

13

 Jag slet upp mitt vapen, siktade noga och inom loppet av två sekunder hade jag avfyrat två skott. De människoliknande dockorna låg nu på golvet framför mig, och om de skulle ha haft något liv, hade dem varit döda nu. Jag såg i ögonvrån hur ännu en docka plötsligt sköts upp genom golvet och jag tvekade inte en sekund med att kasta den kniv som tidigare hade legat placerad i mitt vapenbälte. Kniven fastnade på platsen där dockans hjärta skulle ha varit placerat, och även den sjönk ner mot marken. Jag log nöjt och tog ett steg tillbaka. Jag vände mig mot kameran, gjorde en lätt bugning och gick rakryggad ut ur den lilla arenan. I en halvtimme hade jag bekämpat robotliknande dockor, samtidigt som jag noga blev observerad av Louise och hennes högt uppsatta team.

"Hej där, tuffing" Jag snurrade runt och såg James sitta på en av de pinnstolarna i det så kallade väntrummet, i full färd med att slipa hans redan sylvassa knivar.
"Hej där, tönt" svarade jag och log retsamt innan jag satte mig på pinnstolen bredvid honom.
"Tönt? Det var något nytt" han skrattade roat och drog sin tumme på en av knivarna. Han nickade nöjt, la ner den i sitt vapenbälte och tog upp nästa för att slipa den med.
"Det är inte du som går omkring med ett hål genom axeln, eller hur?" jag slog till honom på axeln för att stötta det jag nyss hade sagt. Han tittade upp på mig med flinande ögon.
"Skärp dig Rollands, din axel är så gott som ny. Sluta gråt" Jag skrattade roat och lutade mig mot den obekväma stolsryggen.
"Så du är näst på tur?" frågade jag. Han nickade fokuserat.
"Hur gick det?" Jag skrattade åt den plötsliga osäkerheten i hans röst.
"Vad är det jag hör? Är den uppblåsta James nervös?" sa jag sarkastiskt. Han fnös och såg en aning kränkt ut.
"Passa dig, snart kan det påstådda hålet i din axel få en kompis" han lyfte hotande upp sin kniv och snurrade den smidigt. Jag lyfte upp mina händer i en ursäktande gest.
"Det var så lätt som det kan bli, du kommer klara det på en halv sekund" han log lättat. "Jag fattar inte ens varför vi måste göra det här, vi har ju redan bevisat att vi är totala naturbegåvningar" fortsatte jag. Han tittade ifrågasättande på mig.
"Naturbegåvning va?" han log retsamt. "De vill se dina förmågor så att de kan ge dig ett uppdrag som du inte riskerar att bli skjuten på, igen. Men jag, som är en naturbegåvning på riktigt, ser helt ärligt inte meningen med det här" fortsatte han och skrattade. Han tog upp en av sina knivar och helt utan ansträngning kastade han den genom rummet. Den flög ett par meter och satte sig spikrakt i väggen mittemot. James lät sarkastisk, men både han och jag visste att han var en naturbegåvning, betydligt bättre än vad jag var. Jag skrattade imponerat. Högtalarna gav plötsligt ifrån sig ett litet pip, vilket gjorde så att James ställde sig upp, tog ett djupt andetag och öppnade dörren till det rum som jag nyss hade varit inne i.
"Lycka till, tönt" jag log uppmuntrande och fick ett skratt tillbaks. Han öppnade munnen för att svara något lika kränkande tillbaks, men han avbröts. För i samma högtalare som hade tillkallat James, tjöt nu plötsligt en öronbedövande siren. Lamporna som gav lokalen ett starkt ljus, blev plötsligt röda och började blinka hysteriskt. Jag stelnade, försökte få ett grepp om situationen. James var den som reagerade först.
"Bonnie, vi blir bombade" skrek han för att överrösta sirenen. Mitt hjärta stannade för en sekund, innan min kropp fylldes av adrenalin. James rusade fram, grep tag i min arm och vi började springa igenom korridoren. När vi rusade förbi matsalsummet, tvärstannade jag plötsligt. Joey.
"Vad hållet du på med? De stänger portarna!" Jag vände mig mot James.
"Jag måste hitta Joey, fortsätt springa och be dom hålla portarna. Jag kommer." skrek jag och började springa i motsatta riktning. Jag sicksackade genom folkmassan samtidigt som jag desperat skrek efter Joey. Plötsligt grep en hand tag i min arm och jag tvingades stannade tvärt. Oscar stirrade på mig med rädda ögon.
"Du springer åt fel hål" skrek han och försökte dra med mig. Jag skakade på huvudet och spjärnade emot.
"Joey" svarade jag. Han tittade på mig en sekund, innan han släppte taget om mig och ställde sig vid min sida.
"Vart ska vi?" han tittade beslutsamt på mig. Jag blev en aning ställd över att han bestämde sig för att hjälpa mig, men kom fram till att det inte fanns tid för att tänka. Jag sakade på huvudet och letade desperat med blicken runt om lokalen.
"Jag vet inte" svarade jag uppgivet. Han såg ut att tänka en sekund, innan hans ögon sken upp.
"Bonnie han letar säkert efter dig, aldrig att han skulle lämna dig" Oscar tittade trevande på mig. Ett lyckligt leende spred sig på mina läppar i samma sekund som jag insåg vart Joey var. "Träningslokalen" skrek jag och började än en gång ta mig igenom folkmassan. Oscar sprang plötsligt om mig och jag förvånades över hur snabb han var. Jag började skrika efter Joey och följde efter Oscar så gott jag kunde. Oscar stannade plötsligt upp framför mig och jag såg Joeys lockiga hår över honom. Jag rundade Oscar smidigt och fann Joey med panikslagna ögon. En lättnad spred sig inom mig i samma sekund som hans ögon hittade mina.
"Där är du" sa han och tryckte mig in till sig. Jag log, lycklig över att han var okej.
"De stänger portarna" skrek plötsligt Oscar och Joey släppte mig tvärt.
"30 sekunder tills dörrarna stängs" hördes plötsligt en irriterande lugn kvinnoröst från högtalarna. Jag sköt Joey framför mig, samtidigt som Oscar tog min handled och började springa. Vi rusade igenom lokalerna, som nu var tomma på folk, vilket gjorde så att jag inte kunde undgå att tänka att vi hade kommit försent. Att vi inte skulle hinna in.
"Öka!" vrålade Oscar samtidigt som Joey ryckte upp nöddörren. Med Joey i täten rusade vi ner på de tomma trapporna. Oscar, som inte hade släppt taget om min handled började dra mig framför sig. Jag, som inte var lika snabb som Oscar, hade svårt att hänga med och föll plötsligt handlöst till marken. Kvinnorösten i högtalarna räknade ner från tio, och Joey som inte hade hört mig ramla fortsatte att springa. Jag kände hur rummet började snurra, samtidigt som något varmt rann nerför min panna. Oscar tvärstannade och drog prövande i min arm. Jag ställde mig upp och tog ett vacklande steg, men då rummet nu hade börjat snurra våldsamt vinglade jag alldeles för mycket för att kunna springa. Så Oscar stannade mig, la min ena arm över sin nacke samtidigt som han smidigt lyfte upp mig i sin famn. Klumpigt började han springa nerför trapporna och jag kunde se hur portarna framför oss endast var några få decimeter ifrån att slå igen. Med tanke på hur mycket min tyngd saktade ner Oscar, insåg jag att vi aldrig skulle hinna.
"Släpp ner mig" skrek jag i hopp om att åtminstone en av oss skulle hinna igenom. Han tryckte min kropp mot sin och hans grepp om mig hårdnade.
"Aldrig" svarade han och på något sätt lyckades Oscar öka takten så att han precis innan dörrarna gled igen rusade in igenom dem. Han gled andfådd ner på andra sidan dörren med mig i famnen. Jag lösgjorde min snabbt från hans grepp, i hopp om att det skulle kunna ge honom extra syre. Min hand for upp till såret i pannan som nu hade börjat pulsera oroväckande. Till min förskräckelse var jacket betydligt djupare än jag trodde.
"Är du okej?" flåsade Oscar. Plötsligt slog det mig vad han nyss hade gjort för mig. Han hade vänt tillbaks för att hämta min lillebror, sprungit betydligt långsammare för att jag skulle hinna med och till och med burit mig sista biten. Om han hade varit ett par få sekunder efter, hade vi blivit utelåsta. Han hade räddat mig och Joey, trots att han inte hade någon som helst koppling till oss. Han hade vänt tillbaks för min skull, med risken att han skulle dö. Igen.
Ett par sjukvårdare sprang fram till mig och började fokuserat undersöka mitt sår.
"Det måste sys. Följ med" sa en av dem sammanbitet. Jag tittade forskande på Oscar.
"Varför?" frågade jag dumt nog. Hans blick sökte min och han tittade allvarligt på mig.
"Jag var tvungen att få dig i säkerhet" svarade han beslutsamt. "Jag var tvungen att få dig trygg"

^^^

Stay strong xoxo