Unexpected

34

Jag slog upp ögonen och tittade mig förvirrat omkring. En stark lukt av handsprit fyllde min näsa och jag rynkade den ogillande. Min blick vandrade uppför de vita väggarna och stötte på en lampa med alldeles för starkt sken. Jag kisade och kände hur en kraftig huvudvärk tog plats av det plötsligs ljuset. Jag grymtade irriterat och drog upp täcket som omgav min kropp. Jag slöt ögonen och försökte hamna i det lugna tillståndet där man låter sig glida in i sömnen. Inte förens då märkte jag den pipande maskinen som matchade mina hjärtslag. De avlägsna minnena ifrån kvällen i parken, som jag hade trott var en dröm, skenade plötsligt förbi och jag satte min panikslaget upp. Mitt huvud blev snabbt av med det sövande tillståndet som sömnen tillför, och jag kopplade snabbt ihop situationen. Lukten av hansprit, de vita väggarna och den pipande maskinen. Jag var på ett sjukhus.
Jag gjorde ett försök till att ställa mig upp men eftersom huvudvärken var så kraftig att den gjorde att rummet svagt började snurra, satte jag mig ner igen. Jag visste att jag befann mig någonstans i närheten av Mannen med kritvit hy, så min första tanke var att hitta en väg ut.
Jag granskade de vita väggarna efter någon form av fönster eller liknande, men helt utan framgång. Mitt emot mig fanns en stor metall dör med en liten grön lampa som blinkade. Jag satte försiktigt fötterna på det kalla golvet och tog stöd av sängkanten när jag osäkert ställde mig upp. När jag tog mitt första kliv tittade jag ner på mina bara ben och upptäckte att under det typiska sjukhusnattlinnet, var jag helt naken. En äcklad kväljning for upp genom strupen när jag började spekulera kring vem som hade tagit av mig kläderna.
Medveten om att jag var tvungen att ta mig ut därifrån, sköt jag undan de äckliga tankarna och fäste blicken på den tunga metalldörren. En låga av hopp tändes inuti mig och jag tog två ivriga steg emot dem. Försiktigt satte jag handen på dörrhandtaget och drog det neråt. Ett surrande ljud hördes plötsligt från dörren och bara en millisekund efter for en elektrisk stöd genom min kropp. Reflexmässigt släppte jag dörrhandtaget och tog ett vacklande steg bak. Den gröna, blinkade lampan blev plötsligt röd och blinkade ännu snabbare än den hade gjort tidigare. En ilsken siren tjöt utanför rummet och jag kände hur paniken snabbt steg inom mig. Jag hade ingen chans att ta mig ut. Jag var fullkomligt fångad, fängslad och inlåst. Likt en gris i väntan på slakt.
Plötsligt for dörren upp och en man som var minst dubbelt så stor som mig, rusade in och kopplade ett hårt grepp om mig. Innan jag hann tänka hade han tryckt upp mig mot väggen med en sån kraft att luften i mina lungor pressades ut. Jag kippade desperat efter luft samtidigt som jag kämpade för att mannen skulle släppa mig.
"Lugna ner dig!" röt han och tryckte mig hårdare mot väggen. Det kändes som om alla organ jag hade i kroppen sakta krossades mot väggens hårda yta. Men det hindrade inte mig ifrån att fortsätta slå mig ut ur hans grepp. På något sätt lyckades få in en träffsäker spark, vilket resulterade i att en grymtning av smärta flög ur honom. Plötsligt vände han mig om så att jag stod ansikte mot ansikte, med den gigantiska mannen. Han var riktigt förbannad och jag gissar att min spark inte hade gjort saken bättre. Han pressade mig mot väggen med en sån kraft att jag inte längre hade någon möjlighet till att röra mig. Han placerade sin ena hand runt min hals och innan jag hann reagera flög jag några centimeter ifrån marken. Hans hand gjorde att min strupe snördes åt och den lilla mängden luft som mina lungor hade fått tillgång till, var borta.
"Jag sa, lugna ner dig" morrade han mellan sammanbitna tänder. Det kändes som hela min kropp brann. Både i panik och i smärta. Var det sådär jag skulle dö? Strypt av en vakt, mot en sjukhusvägg för att jag gjorde ett patetiskt försök till att smita. Det kändes som om mitt huvud skulle sprängas, rummet började snurra och i samma sekund som jag kände för att ge upp, såg jag hur någon stormade in i rummet.
"Släpp henne!" skrek en kvinna argt och sekunden efter det försvann hans hand runt min hals. Jag ramlade ihop i en flämtande hög på golvet kippade desperat efter luft samtidigt som jag ofrivilligt hostade trots att det kändes som om mun strupe skulle slitas sönder. "Hon är redan tillräckligt skadad. Vad tror du chefen skulle ha sagt om du hade dödat henne? Idiot" fortsatte hon upprört med ett ilsket finger höjt i luften.
"Hon försökte fly, jag stoppade henne. Jag hade faktiskt inte tänkt döda henne" muttrade mannen och stirrade ner i golvet. Kvinnan ställde sig framför honom stirrade på honom.
"Skadorna som ni orsakade henne var allvarligare än vi trodde. Hon får knappt ställa sig upp. Nyss ett par sekunder ifrån att kvävas till döds. Så jo, det hade du" morrade hon argt. "Seså, du ser att hon knappast kan gå själv. Bär henne till sängen" befallde hon. Mannen nickade skuldmedvetet och gick emot mig, som fortfarande låg i ett hörn och kämpade för att få kontroll på min andning. Han lyfte försiktigt upp mig och jag kände snart sängens mjuka underlag under mig.
"Så. Gå nu" sa kvinnan och viftade menande på handen. Mannen gjorde som hon sa, vände på sig, gick ut genom den stora metalldörren och stängde den så att det sände ut ett mjukt klick.
Jag tog spjärn mot sängen och gjorde en ansats till att sätta mig upp.
"Jag skulle inte göra så om jag var dig" sa kvinnan varnande och puttade försiktigt tillbaks mig. "Om du rör dig kommer skadorna bara bli värre. Ligg still och låt mig ta hand om dig, så kommer du må bättre snart" Hon log vänligt mot mig och kopplade vant ihop mig med den pipande maskinen igen. "Jag måste bara ta en titt på din hals" sa hon ursäktande och böjde ner sitt ansikte över mitt. Jag granskade henne intresserat samtidigt som hon försiktigt undersökte mig. Hon var antagligen runt 45 år och såg att hon var väldigt söt till utseende, troligen väldigt attraktiv bland killarna. Hon hade sandblont hår som nu var uppsatt i en knut. Några vågiga slingor hade slitit sig ifrån uppsättningen och ramade in hennes nästintill felfria ansikte. "Jag måste plåstra om det där" sa hon och tittade på mig. I samma sekund som hennes ögon stötte in i mina, drog jag efter andan. En våg av igenkänning sköljde över min kropp. Jag hade sett de där ögonen förut.
"Känner jag dig?" frågade jag plötsligt utan att jag hann tänka mig för. Orden kom endast ut som ett svagt rosslande och det kändes som om ljudet rev sönder min strupe än en gång.
"Prata inte" sa hon strängt. "Det gör bara ont" Hon vände sig om, hämtade något jag inte kunde se och satte sig bredvid mig igen. Hon skakade på huvudet och tittade på mig med forskande blick. "Nej, jag har jobbat här i hela mitt liv. Vi kan omöjligt ha träffats" Hon log mjukt och placerade någon form av vätska över min hals och en svidande känsla tog plats. Jag flämtade till, oförberedd på den plötsliga smärtan. Kvinnan tittade medlidande på mig och vände sig om än en gång. "Jag är doktor här, så jag kommer ta hand om dig den närmsta tiden" Hon kom tillbaks med en lång spruta mellan händerna och tittade prövande på mig. Jag ryggade tillbaks, rädd för vad de skulle injicera mig med. "Smärtstillande" förklarade hon snabbt och tog ett steg emot mig. Hon tog fram min arm och placerade sprutan vid mitt armveck.

"Lilly Grey" presenterade hon sig i samma sekund som hon tryckte in sprutan i hud. Jag drog efter andan, fast inte av smärtan som nålen orsakade. Den omedelbara saknaden tog plats i mitt bröst samtidigt som med dubbelt så mycket igenkännande som innan, betraktade kvinnans ansikte. Grey. Oscar Grey.

^^^^

Stay strong xoxo