Unexpected

24

"Oscar, vad står Q.S.A för?" frågade jag samtidigt som hissdörrarna mjukt gled upp framför oss. Vi började gå i hotellkorridoren i riktning mot våra rum och jag sneglade undrande på Oscar. Han mötte min blick och jag såg hur obekväm han plötsligt blev i situationen.
"Quod Serbens Album" svarade han kort och vände blicken framför sig.
"Och det betyder?" Han suckade tungt.
"Den vita ormen" Mannen med kritvit hy dök upp i mitt huvud och jag såg plötsligt hur hans nästintill genomskinliga reptilögon stirrade på mig.
"Självklart" svarade jag med en utandning. Han stannade och nickade menande mot dörren mitt emot mig. Jag nickade, gick dit och förde in mitt nyckelkort i låset. Dörren gav ifrån sig ett mjukt klick och jag gick snabbt in.
"Bonnie, om du behöver mig är jag bara på andra sidan väggen. Du vet att alla i vårt team har samma nyckel, så jag är här ifall något händer" sa han oroligt och lutade sig mot dörrkarmen. Jag log och gick fram till honom. Han la sina armar om mig och suckade.
"Jag kan ta hand om mig själv" försäkrade jag och log in mot hans bröstkorg.
"Jag vet, jag bara..- " han avbröt sig själv och lutade sitt huvud mot mitt. "Det verkar som om allt händer dig, som om allt går ut på att skada dig. Jag blir orolig" Han suckade mot mitt huvud och jag slingrade mig smidigt ur hans grepp.
"Jag klarar mig" sa jag och tittade beslutsamt på honom. Han nickade och log försiktigt.
"God natt Bonnie" han tog ett steg bakåt så att jag hade möjlighet att stänga dörren.
"God natt Oscar" Jag log och stängde den, låste den inifrån och andades ut.

Medan jag gjorde mig i ordning för natten tog alla mina förvirrade tankar över mig. Nu när jag var ensam, var jag totalt instängd i mitt huvud. Alla händelser, alla ord kom plötsligt ikapp mig och gjorde mig helt förlamad.
"Jag fattar inte vad han såg i dig. Aldrig att jag skulle offra mig för dig"
Meningen som Mannen med kritvit hy hade yttrat, ringde i mina öron. Samtidigt som jag såg Jake som stod bredvid honom. Jag förstod inte vad Mannen med kritvit hy hade menat, vem han syftade på och vad jag hade gjort honom. Varför just mig?
Jag kunde inte heller hjälpa hur lättlurad jag kände mig. Att Jake bara hade spelat, att allt han hade sagt och gjort ingick i en plan. Jag gick rätt i fällan.

Med mitt hår slarvigt uppsatt i en bulle gick jag mot den nerbäddade sängen och lyfte på täcket, djupt försjunken i mina tankar. Jag skulle precis krypa ner när jag det. När jag såg huvudet som var placerad på kudden bredvid min. Ögonblicket var som taget ur en av mina värsta mardrömmar. För framför mig låg ett huvud, ryckt från en människas kropp. Huvudet var uppskuret likt Andrews, men de bruna ögonen och fräknarna tillhörde inte honom. En livlös arm låg bredvid huvudet, utsträckt mot min huvudkudde. Det var Joeys. Min lillebrors.
Mitt skrik vällde upp ur strupen samtidigt som jag skräckslaget kastade mig bakåt. Min kropp träffade en helkroppsspegel och sylvassa glasskärvor begravde sig i min hud. I ögonvrån såg jag hur dörren flög upp och hur Oscars skräckslagna ansikte synade situationen. Jag hörde hur en flämtning flög ur honom när hans blick landade på Joeys huvud. Mina händer hade okontrollerat börjat skaka samtidigt som jag satt tryckt mot den krossade spegeln. Han sprang fram till mig, sjönk ner på knä och stirrade skrämt på min blodiga rygg.
"Bonnie, vi måste härifrån" sa han i ett försök att få kontakt med mig. Jag kände hur tårar hade börjat strömma nerför mina kinder samtidigt som mina händer skakade allt kraftigare. Jag hade tappat kontroll över min kropp och det enda jag såg framför mina ögon var Joeys huvud liggandes på min huvudkudde. Oscar tog tag i mitt huvud och försökte desperat få bort min kropp från spegel.
"Bonnie lyssna på mig. Vi måste härifrån" Hans röst lät som i en dimma, men jag visste att han hade rätt. Stel av skräck försökte jag flytta på mig, bort från spegeln, bort från min lillebror.
"Okej" mumlade Oscar, djupt fokuserad. Han tog plötsligt tag i mig och bar upp mig i sin famn. Trots mina panikslagna försök till att komma ner då min vilja att ta mig fram till Joey tog över hela mig, fortsatte Oscar att hålla mig i ett järngrepp. Jag ville skydda honom, hjälpa honom även fast jag visste att det var försent. Att han var död.
Oscar tryckte mitt huvud mot sitt bröst när vi passerade sängen och Joeys huvud. Han gick ut ur rummet samtidigt som han skrek på hjälp. Snabbt fylldes korridoren med människor från Place 101 som alla sprang in i mitt rum för att döma av situationen. Oscar släppte mig inte, utan bar ner mig för ett antal trappor, igenom olika korridorer och i brist på andra platser, placerade mig i en soffa framför Louises tillfälliga kontor. Någon gav honom en förbandslåda och han började vant behandla mina sår. Jag kände knappt när han drog ut glasbitarna ut min rygg för det enda jag kunde tänka på, det enda jag kunde se var Joeys huvud. Och den smärtan var värre än jag någonsin tidigare hade känt.
Jag såg hur Louise stormade ut, hur hon oroligt stirrade på mig samtidigt som Oscars upprörda röst fyllde lokalen. Mitt huvud trycktes mot Oscars bröst och jag kände hur han gungade mig fram och tillbaks, i ett desperat försök att lugna ner mig. Han hade gett upp hoppet om att försöka prata med mig då jag inte var kapabel till att uppfatta det han sa. Det enda jag hörde var meningen som Mannen med kritvit hy hade sagt.
"Jag ska krossa dig, dumma flicka. Jag ska hitta dig och utsätta dig för något värre än döden" Meningen tillsammans med hans väsande, hatiska röst fyllde mina öron och gjorde det omöjligt för mig att kunna höra något annat. Min kropp började på nytt skaka samtidigt som Joeys huvud fyllde upp mitt synfält. Plötsligt kände jag hur ännu ett panikslaget skrik steg upp i min strupe, då känslan av hjälplöshet gjorde mig nästintill galen. Oscar lösgjorde min ifrån sin famn, tog tag i mina axlar och ruskade mig hårt.
"Bonnie lyssna. Du måste lugna ner dig, annars kommer dem droga dig" Oscars ord nådde fram till mig och jag begravde mina naglar inuti min handflata i ett desperat försök till att hålla fast min hjärna i verkligheten. Oscars händer tog snabbt tag i mina när han såg vad jag gjorde. Han drog in mig i sin famn igen och gungade mig lugnande.
"Det kommer ordna sig. Det blir bättre snart" mumlade han mot mitt huvud och jag kände hur min lite av paniken sakta rann av min kropp. Jag visste att han menade vad han sa, och det sista jag ville var att bli ännu mer frånkopplad från verkligheten på grund av något lugnande medel.

Louise klackar hördes i korridoren hon kom fram till mig.
"Rollands, det är inte han. Det är en annan människas med en mask över ansiktet, som är en exakt kopia av Joeys. Joey lever." sa hon med en lättad röst. Hennes annars så känslolösa ansikte bar nu ett leende som jag aldrig tidigare hade sett. Jag flög upp ur soffan och utan att tänka mig för kastade jag mig om halsen på henne. Hon klappade mig lugnande på ryggen innan jag insåg vad jag hade gjort, och skamset släppte henne.
"Vi ser det här som en varning, om vi inte agerar så är risken stor att det händer med den riktiga Joey inom en snar framtid. Jag inser att det här handlar mer om dig än vad vi först trodde, Rollands" sa hon med leendet som fortsatte lysa upp hennes ansikte. Oscars hand kramade min och jag kände hur tårar av glädje rann nerför mina kinder.
"Jag har informerat Tom och Julia. Packa väskorna Rollands, vi åker hem" sa hon och leendet försvann för att ersättas med hennes vanliga, sakliga ansiktsuttryck.

• • •

Jag lät mina väskor falla till golvet, log ett lättat leende och rusade i riktning mot min lillebrors glada ansikte. Han drog in mig i sin famn och jag kände hur gråten log hotande i min strupe. Hans huvud vilade mot mitt och min kropp fylldes av en lättnat så stor som jag aldrig tidigare hade känt, över att hans huvud faktiskt satt kvar. Jag drog in hans lukt och kämpade emot de överlyckliga tårarna.
"Du var död" flämtade jag och tryckte mitt huvud mot hans bröstkorg. Hans kramade mig hårdare.
"Bon jag är nu, jag mår bra" mumlade han och jag kunde höra hur även han kämpade emot gråten.
"Det kommer ordna sig. Det blir bättre snart" viskade jag med Oscars ord. Mestadels i ett försök till att lugna ner mig, tvinga mig att tro att det faktiskt skulle bli bra. Jag slöt ögonen och mot Joeys kropp och kände hur han ömt kysste mitt huvud. Mina händer skakade mot hans rygg, men jag brydde mig inte. Min lillebror levde. För ett tag till i alla fall. 

^^^^

Nu börjar det hända saker haha :*
Stay beautiful xoxo