Unexpected

25

"Om det händer något, lova att kontakta mig direkt" sa Oscar oroligt och tittade in i mina ögon. "Lovar" svarade jag och höll upp mitt lillfinger. Han flinade och krokade ihop sitt lillfinger med mitt.
"Tönt" log han och jag skrattade. Hans ögon mötte mina och av någon anledning släppte varken han eller jag taget. Månens sken gjorde så att hans grönbruna ögon blev spegelblanka och jag la för första gången märke till hur vackra dem var. Han tittade intensivt på mig och det kändes som om en osynlig hand sakta puttade oss närmre varandra. Min kropp fylldes av en begäran av att vara nära honom och jag förvånades över egen min reaktion. Plötsligt suckade han ljudligt, släppte mitt lillfinger och backade ett steg.
"God natt Bonnie" sa han och gav mig en svårtolkad blick. Jag nickade förstående. 
"God natt Oscar" svarade jag och log ett obekvämt leende. Han vände sig om och jag såg hur hans ryggtavla sakta försvann längs gatan.

Jag gick in i huset, sprang uppför alla trappor och klev innanför mitt rum. Jag andades ut. Jag var hemma igen.
Snabbt satte jag upp mitt hår i en slarvig bulle, drog på mig ett par gamla mjukisbyxor under min alldeles för stora tröja och satte mig ned med en duns i min säng. Jag lutad huvudet mot väggen och tog ett djupt andetag, i ett försök till att få mig att känna mig trygg. Min hjärna gick på högvarv och intalade mig om att Mannen med kritvit hy fanns bakom varje dörr, i hela huset.
Små knackningar hördes på dörren och jag hoppade skrämt till.
"Bon?" Joeys försiktiga röst hördes genom dörren och jag hummade bekräftande till svar. "Är du okej?" frågade han och gick smidigt in till mitt rum. "Jag menar, med allt som har hänt. Är du liksom okej?" Hans blick granskade mig bekymrat och jag nickade.
"Ja, allt är bra" svarade jag på automatik och log mot honom. Han tittade misstroget på mig och sjönk ner bredvid mig.
"Sluta. Du ser helt förstörd ut. När sov du senast?" Jag suckade uppgivet.
"Helt ärligt vet jag inte. Det har varit lite mycket" svarade jag sakligt, i ett försök till att inte oroa Joey mer än nödvändigt. Han kröp ner i min säng, la sig till rätta och sträckte ut ena armen. Jag log tacksamt och la mig bredvid honom, med huvudet försiktigt placerat på hans arm. Bilden av den livlösa armen som jag natten innan hade trott var Joeys letade sig in i mitt huvud. Jag tryckte snabbt bort den, försökte intala mig själv att han var trygg. Försökte intala mig själv att jag var trygg,
"Jag är här tills du somnar" sa han beslutsamt och släkte lampan.
"Tack" viskade jag och log ut i mörkret. Han suckade tungt.
"Är du rädd Bon?" hans röst skakade en aning och jag la min hand på hans. Ja tänkte en stund, försökte leta efter de mest neutrala ord att säga. Men efter ett tag gav jag upp.
"Ja. Jag är sjukt jävla rädd" svarade jag uppriktigt.
"Jag med" viskade han försiktigt ut i mörkret, som om de orden var förbjudna att nämna.
"Vi klarar det här lillebror" viskade jag trött och kände hur mina ögonlock blev tyngre.
"Det gör vi storasyster" Hörde jag Joey säga innan sömnen svepte in mig.

• • •

En skarp smärta fyllde plötsligt min kropp och jag vaknade med ett ryck. Jag slog snabbt upp ögonen och stirrade till min förskräckelse in i ett par genomskinliga, känslolösa ögon. Min knytnäve flög reflexmässigt upp för att träffa Mannen med kritvit hy i ansiktet, men han undvek den smidigt. Istället borrades något vasst in i min arm och ett skrik rullade upp ur min strupe. Mannen med kritvit hy placerade sin hand över min mun, så att mitt panikslagna skrik endast kom ut som ett kvävt ljud.
"Var tyst dumma flicka, det här är bara början" väste han hotfullt. Han höjde plötsligt ett svart föremål och slog mig så att en klar smärta trängde upp vid tinningen. Rummet började snurra och innan mitt medvetande försvann ekade hans hånskratt i mina öron.

• • •

"Bonnie? Bonnie, hör du mig?" Joeys oroliga röst fyllde mitt huvud och jag slog snabbt upp ögonen. Jag satte mig upp och stönade irriterat då det plötsligt kändes som om någon drog taggtråd igenom mitt huvud.
"Tack och lov" flämtade Joey lättat och kramade mig hårt. I ett par ögonblick tittade jag undrande på Joey innan minnena dök upp i mitt huvud. "Det var han, eller hur?" frågade Joey och släppte mig. Jag mötte hans blick som var fylld av rädsla och nickade sakta. Han ropade på mamma med darrande röst. Jag hatade att se honom så orolig, så rädd utan att kunna göra något åt det. Bara några sekunder senare slogs dörren upp och mammas oroliga blick mötte min. Jag behövde inte säga något, utan hon förstod direkt vad som hade hänt.
"Älskade barn" mumlade hon med en röst fylld av medkänsla. Hon gick fram till mig och jag lutade mitt huvud mot hennes kropp. Hon suckade uppgivet och backade försiktigt ifrån mig. Hon samlade sig snabbt och tittade på mig och Joey med sina jobbögon.
"Joey, kan du fixa Bonnies sår?" frågade hon med en kontrollerad röst. Joey nickade snabbt och sprang iväg för att hämta en förbandslåda. "Tom har jobbat natt, så jag ringer hit honom och berättar för Louise. Det här har gått för långt" fortsatte hon sen, gav mig ett ömt leende och försvann snabbt ut ur mitt rum.

"Hur länge var jag medvetslös?" frågade jag när Joey kom tillbaks. Han satte sig på sängen och granskade fokuserat mitt huvud.
"Bara några minuter. Jag skulle titta till dig, se så att du verkligen sov, när jag såg hur han och någon annan hoppade ut genom fönstret." sa han och baddade försiktigt mitt sår i pannan. "Varför just dig?" Hans röst lät uppgiven och rädd. Jag suckade.
"Jag vet inte lille man. Men det blir bättre snart" försökte jag. Han lämnade min panna och tittade osäkert på mig.
"Hoppas det" suckade han uppgivet och tog varsamt upp min arm. En minnesbild av när Mannen med kritvit hy tryckte in något vasst i min arm dök upp framför ögonen. Jag blickade ner och såg en vågig linje inristad i min arm. Små droppar av blod rann fortfarande utifrån såret. Jag stirrade på det vågiga såret och ett ord dök plötsligt upp i mitt huvud. För såret påminde om något, som om den slingrade sig fram över min hud.
"Serpens" viskade för mig själv, så lågt att inte ens Joey kunde höra. Orm.

Bara efter några minuter hördes Louises stränga röst blandat med pappas upprörda, genom huset.
"Det är lugnt. Hon är inte så farlig som hon ser ut" sa jag och flinade åt Joey när Louise hade ropat på honom för förhör. Han flinade tillbaks och gick ut ur mitt rum. Genom dörrglipan såg jag hur två stora vakter iklädda skalbaggeliknande skyddskläder var placerade utanför mitt rum. Jag suckade och insåg att jag var tvungen att gå ner för att möte Louise och resten av de högt uppsatta personerna inom Place 101. De alla var exakta kopior av Louise. Med andra ord fullkomligt känslolösa, stränga och arroganta.
Jag öppnade garderoben för att sätta på mig något annat än mina håliga mjukisbyxor. Vant tog jag fram Marcus gamla skjorta, som självklart var alldeles för stor, men jag hade haft på mig den så ofta så att den nästan hade blivit en del av mig.
När jag böjde mig ner för att ta fram ett par lösa byxor stannade jag plötsligt upp i rörelsen.
Jag stirrade på tjocktröjan som Jake hade gett till mig under kvällen på stranden. På tjocktröjan fanns en liten lapp. Jag tog den tveksamt i min hand och läste den slarviga handstilen.

"Lita inte på Mr. Grey, han är inte så oskyldig som du tror.
Snygg tröja btw hahah!
Förlåt igen Bonnie, jag ångrar att jag drog in dig i det här.
Din Jake"

Jag kunde inte låta bli att le. Trotts alla gånger han hade ljugit för mig, kunde jag känna hur min mage pirrade. Saknaden efter honom fyllde min kropp och jag suckade. Plötsligt insåg jag att han måste ha varit här samtidigt som Mannen med kritvit hy, att han måste ha varit den andra människan som Joey såg. Alla de känslor som hade bubblat upp, försvann direkt. Kvar fanns bara obehag.
Jag strök förvirrat min tumme över den lilla lappen. Jag förstod inte vad han menade. Mr. Grey? Mina tankar snurrade ett tag innan det plötsligt gick ihop. En förvånad flämtning flydde ur min mun. Grey. Oscar Grey.  

^^^

Förvirrat kapitel haha, men nödvändigt  :*
Stay strong xoxo