Unexpected

47

Mitt hjärta stod still. Mitt blod slutade forsa i ådrorna. Mina lungor fick slut på luft. Allt stod still. Jag stirrade framför mig, totalt förlamad av vad jag såg. Ett smärtfyllt vrål ekade plötsligt mellan väggarna och jag ryckte till. Jake hade kurat ihop sig till en boll, hans ansikte var förvridet i en lidande grimas och hans skrik ringde i mina ögon. Jag insåg vad jag hade gjort. En hand las på min axel och jag snurrade skrämt runt för att mötas av Christophers stressade blick. 
"Jag hämtade förstärkning" förklarade han snabbt när han chockat tittade runt omkring sig, granskade de kroppar som låg på golvet. Jag hade nästan glömt att han existerade, jag hade varit så upptagen med situationen att jag inte ens hade märkt att han hade försvunnit. Christophers blick drogs till Lilly som satt böjd över Oscars medvetslösa kropp.
"Han lever, men knappt" sa hon fokuserat samtidigt som hon kämpade för att få kontroll över blodflödet. Bakom mig hördes ett par steg och ett antal soldater ifrån Place 101 sprang runt mig. De kopplade snabbt ett grepp på Mannen med kritvit hy som till synes fortfarande levde. Hans gurglande skratt ekade mellan väggarna när han slog upp ögonen och stirrade på mig med sin galna blick.
"Titta vad du har gjort sötnos. Du har dödat tre människor som har gjort allt för dig" hans ord kom ut i stötar, då hans organ sakta började ge upp. Att han fortfarande hade kraft nog att prata, att han stod ut med smärtan var obegripligt. Jag stod som förstenad och bevittnade hur han oförsiktigt blev släpad över golvet. "Jake, Oscar och Marcus. Du har deras blod på dina händer. Din smutsiga, egoistiska flicka. Du har dödat tre liv, för att rädda ditt eget" spottade han ur sig och släppte inte blicken ifrån mig. "Du kan hata mig så mycket du vill, men både du och jag vet att du om någon, inte förtjänar att leva" hans ögon brann av vrede när han stirrade på mig. Jag kunde inte svara, jag kunde inte förmå mig till att säga något alls. En av vakterna från Place 101 lyfte sitt vapen, vände på det och gav Mannen med kritvit hy ett hårt slag vid hans tinning så att han förblev medvetslös. Jag visste att han hade rätt, att allt han hade sagt var sant. Jag förtjänade inte deras liv, inte ett enda. Marcus kastade sig framför en bil, Oscar kastade sig framför Mannen med kritvit hy och Jake hade offrat mer än sitt liv för mig. Allt för att jag skulle fortsätta leva. Självklart att Mannen med kritbit hy hade rätt, det hade jag vetat om länge. Jag förtjänade det inte.
Än en gång fylldes korridoren upp av Jakes skrik som drog mig än en gång tillbaks till verkligheten. Jag släppte alla mina egoistiska tankar och självömkan för att springa fram till honom. Hela hans kropp krampade och jag såg hur smärtan lös ut ur hans ögon, som om den inte ens fick plats i hans kropp. Jag sjönk ner på knä bredvid honom och kunde inte göra annat än att hjälplöst titta på.
"Förlåt" viskade jag fram och tog hans hand i min. Den skakade kraftigt och jag tryckte den desperat mot mig. Han kvävde ett skrik och försökte fokusera sin flackande blick på mig.
"Du gav mig något att leva för" stammade han fram genom sammanbitna tänder. Svettpärlor hade bildats vid hans panna och jag såg hur han kämpade för att vara stilla. "Du har gjort mig bra. Du räddade mig ifrån honom, ifrån det här. Du har gett mig ett hjärta" Hans ord var osammanhängande och jag såg på honom hur varje bokstav han sa var en otrolig kraftansträngning.
"Jake sluta" försökte jag desperat men han avbröt mig snabbt.
"Det han sa var inte sant. Det han sa. Marcus. Oscar. Jag. Du har räddat oss, allihop" likt Mannen med kritvit hy kom Jakes ord ut som i stötar mellan de vågor av smärta som träffade hans kropp. "Vi har vilse. Dem vi var, var borta. Du hittade oss." En tår rann sakta nerför min kind samtidigt som jag såg hur hans smärta bara växte.
"Du har offrat så mycket Jake. Förlåt för allt du har gjort, all skit du har fått ta. För mig" sa jag med sprucken röst och strök ömt bort hans lugg från pannan.
"Jag hade gjort det igen. Du förtjänar ett bättre liv än det här" viskade han. Han knep ihop ögonen och använde hela sin viljestyrka för att kväva ner ett skrik när ännu en smärtvåg slog över honom. Han öppnade ögonen och tittade på mig med en plågad blick "Snälla" bad han med en röst som nästan var ohörbar. Jag förstod. Hur mycket jag än inte ville, så förstod jag vad han menade. Vad han ville att jag skulle göra. Vad jag var tvungen att göra. Jag nickade beslutsamt, bekräftade att jag visste vad han menade. Med skakande händer sträckte jag mig efter mitt vapen och höll den i ett tveksamt grepp.
"Förlåt" mina tårar strömmade nerför mina kinder samtidigt som jag stirrade på vapnet i min hand. Jake tog min hand och kramade den hårt.
"Bonnie, du har gett mig något att leva för. Du har räddat mig. Tack för att du hittade mig" han blinkade bort en tår innan alla hans muskler började krampa av en ny smärtvåg som rullade in. "Snälla" bad han igen och hakade fast sin plågade, desperata blick i min. Jag nickade och riktade mitt vapen mot hans huvud. För sista gången kramade han min hand.
"Tack Jake, tack för allt du har gjort. Jag har inte gett dig något hjärta, för du har alltid haft ett. Det största hjärtat jag någonsin har sett" sa jag genom floden av tårarna. Han log mot mig med ögon som lös av värme. Sen ekade ett nytt skott mellan väggarna. Jakes grepp om min hand lossades. Jake var död.
Pistolen gled ur min hand och landade på stengolvet med en låg duns. Jag satt som förstenad med hans slappa, livlösa hand i min. Mina händer skakade och jag började hyperventilera samtidigt som jag inte kunde släppa blicken ifrån Jakes döda kropp. Plötsligt drogs jag till verkligheten och mina hände flög upp till min mun när jag insåg vad jag hade gjort. Jag vet inte om jag skrek, antagligen gjorde jag det. Jag ruskade hans axlar, kämpade för att få hans hjärta att slå igen, trots att jag visste att det var försent. Plötsligt fängslade ett par armar min kropp och jag drogs bort ifrån Jake. Jag började slå i luften, sparka på allt jag såg i desperation att få komma tillbaks till honom. För att få honom att vakna igen.
"Bonnie!" Christophers skrik nådde mig. "Han är död, det finns inget du kan göra" Jag grät hysteriskt och fortsatte att göra allt jag kunde för att komma ifrån Christophers grepp. Han tryckte mig hårdare mot sig i ett försök till att få mig att vara still. "Oscar, fokusera på Oscar" skrek han. Jag stannade plötsligt upp i rörelsen, påmind om Oscars tillstånd. Christopher vände sig så att jag kunde se hur Lilly satt böjd över Oscar, fortfarande kämpande med att få stopp på blodet.
"Det är bara en tidsfråga. Hans hjärta kommer inte orka länge till, han måste få hjälp. Nu" sa hon fokuserat. Jag kände hur jag återigen fylldes av en slående panik.
"Jag kan inte förlora båda. Jag har dödat dem. Båda två" viskade jag osammanhängande samtidigt som jag borrade ner mina naglar i Christophers arm.
"Bonnie, du måste koncentrera dig" sa han allvarligt. "Han är inte död än. Men vi måste gå, nu" Jag nickade, medveten om att jag inte kunde låta känslorna ta över mig igen. Han släppte mig ur sitt grepp och jag tog ett par vingliga steg. Plötsligt pep Christophers kommunikationsradio till och han lyfte sin hand till örat. Han nickade trots att de som pratade inte såg honom och tittade runt omkring sig med en djup fokuserad blick.
"Stället kommer jämnas med marken. Place 101 vill förinta allt. Vi måste ut" sa han när personen som pratade med honom hade tystnat.
"Men Jake?" sa jag och blev en aning ställd över vad han hade sagt. Jag visste svaret på min fråga innan han hann öppna sin mun. Jag visste att vi var tvungna att lämna honom där. Att det inte fanns tid till något annat. Christopher skakade på huvudet och tittade på mig med en medlidande blick.
"Förlåt Bonnie, men vi hinner inte. Vi måste gå" sa han lite avvaktande, osäker på hur jag skulle reagera. Men jag nickade bara stumt, medveten om att det inte fanns något jag kunde göra för att ändra på situationen. Christopher hivade smidigt upp Oscar i famnen och tog ett stadigt tag i Lillys hand. Jag vände mig om för att titta på Jake en sista gång.
"Förlåt" viskade jag innan vände tillbaks huvudet och tillsammans med de andra, började springa ut ifrån korridorerna. Jag lämnade allt bakom mig. Alla timmar av tortyr var över, all konstant rädsla, all uppgivenhet och utmattning. Jag skulle inte behöva stirra upp i fängelsecellens tak längre, jag skulle inte behöva övertala mig själv om att allt skulle bli bra. För jag var fri. Men tillsammans med alla ekande gångar och ångestladdade väggar, fanns Jake. För även han hade jag lämnat bakom mig. Jag hade dödat honom.  

^^^

Stay strong, stay home & stay safe xoxo