Unexpected

48

Jag tryckte frustrerat mina händer mot huvudet samtidigt som jag stirrade på Oscars medvetslösa kropp. Mitt ben studsade upp och ner ifrån marken av stress som jag inte kunde få ur mig. Oscar var ihopkopplad till en maskin som pep i takt med hans hjärtslag och jag väntade spänt över att få höra dem. För pipen betydde att hans hjärta slog. Att han levde.
"Du får inte dö. Du får inte dö" upprepade jag för mig själv gång på gång. Jag grep tag i hans hand och lutade försiktigt min panna mot den. Så fort hans varma hud kom i kontakt med min suckade jag tacksamt. För hans hand var fortfarande varm. Ännu ett tecken på att han faktiskt levde.
Så fort Place 101's helikopter hade lyft tillsammans med de andra soldater vars skador var livshotande, insåg jag hur illa hans tillstånd var. Även jag fick följa med i helikoptern och in i den skyddade akutmottagningen. De ville ta tester på mig, se till att allt i min kropp fortfarande fungerade, trots det jag hade varit med om. Visst hade jag ont, så ont att det kändes som om varje del av min kropp ömmade av den minsta lilla vindpust. Men just då var det inte det viktiga, det enda jag brydde mig om var att jag fick vara där, lyssna till Oscars hjärtslag och få hålla i hans varma hand.

Två läkare gick in i rummet varav den ena ställde sig vid Oscars sjukhussäng medan den andre ställde sig bredvid mig. Läkaren tittade menande på mig och la en försiktig hand på min axel.
"Rollands, gå och sätt dig där borta. Vi behöver lite mer plats" sa han ursäktande och pekade på en soffa som stod placerad i bakre delen av rummet. Jag nickade, släppte motvilligt Oscars hand och sjönk ner i den. Jag kände hur tröttheten började krypa över mig och insåg att jag knappt kunde komma ihåg senaste gången jag faktiskt hade sovit. Men oron och paniken som höll ett järngrepp om min kropp, gjorde så att jag absolut inte hade en chans till att kunna somna.
Läkarna utbytta ohörbara ord samtidigt som de bekymrat tittade på varandra. Jag suckade tungt, väl medveten om att det inte fanns något jag kunde göra. Jag var inlåst i mitt huvud, utelämnad till alla tankar som fick mitt ben att studsa som aldrig förr. Det kändes som om ångesten åt upp mig inifrån och sakta men säkert förstörde mina lungor. Jag kunde inte andas. Jag hade dödat, nej, mördat Jake. Jag hade mördat Jake. Oscar var sekunder ifrån att lämna mig. Sekunder ifrån att dö. Det var allt jag kunde tänka på.
En läkare närmade sig mig och tittade på mig med en medlidsam blick.
"Vi måste ta lite fler tester på dig, och du har några sår som inte har blivit omhändertagna än. " sa han försiktigt. Jag reste mig tveksamt upp med blicken fäst på Oscars kropp. Jag ville inte lämna honom. Inte igen. Läkaren la en lätt hand på min rygg och började föra mig åt rätt håll. Men innan vi hann gå ut genom dörren fylldes rummet upp utav ett tjutande ljud. Jag tvärstannade. De regelbundna hjärtslagen som maskinen hade visat hade nu blivit till ett spikrakt sträck. Jag vände mig om och tillsammans med ett antal läkare rusade vi fram till Oscar. Jag tog hans hand i min och kände hur en slående panik tog över mig när den var alldeles kall. Ingen av läkarna bad mig att flytta på mig, att ge plats åt dem. De såg antagligen mina skakande händer som höll i hans och valde att låta mig sitta kvar. Att låta mig vara nära honom innan det var försent. Tårar rann nerför mina kinder när jag desperat ropade hans namn i ett försök till att få hans hjärta att börja slå igen. En läkare trängde sig förbi de andra med en hjärtstartare mellan händerna.
"Släpp honom!" ropade en röst och jag gjorde som hon sa. I nästa sekund rycktes Oscars kropp i en elektrisk stöt. Sen en till. Sen en till.
"Du får inte dö. Du får inte dö" upprepade jag för mig själv. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom. Jag kunde inte låta honom dö utan att ha fått säga hejdå. Jag kunde inte leva med de tankarna som jag hade fasat för hela dagen. Att jag skulle ha dödat honom. Att jag skulle ha dödat både Jake och Oscar.
Plötsligt försvann det entoniga pipet och blev till korta, regelbundna ljud. Oscar levde. Läkarna pustade ut och backade några steg samtidigt som de pratade upprört med varandra. Men jag kunde inte uppfatta orden, det var som om jag befann mig i en bubbla som avskärmade mig från dem. En läkare satte sina händer på mina axlar och jag ryckte skrämt till.
"Du måste fortfarande följa med mig, men vi kan göra det om en stund. Vi behöver prata igenom Greys skador först. Jag kommer och hämtar dig sen. Du kan stanna här till dess, om du vill" sa samma läkare som hade pratat med mig innan och log ett varmt leende. Jag nickade tacksamt och tog Oscars hand på nytt. Jag tryckte den mot mig, släppte alla spärrar och grät mot hans hud. Oscar hade dött. Han hade dött på grund av en situation som jag hade varit grunden till. Men han levde igen, hans hjärta hade börjat slå. Men jag hade ingen aning om hur länge till, om när hans hjärta skulle stanna igen. När han skulle dö.
Jag insåg att just där, just då kanske var stunden då det var meningen att jag skulle säga hejdå. Att jag antagligen inte skulle få vara ensam i samma rum som honom igen. Jag suckade tungt och tvingade mig att samla ihop mig.
"Oscar. Jag vet inte om du hör mig, men jag måste få säga det innan det är försent. Förlåt. Förlåt för att jag lämnade dig, för att du dog för att rädda mig." Jag var tvungen att ta en paus då tårarna gjorde det omöjligt för mig att fortsätta prata. Jag böjde försiktigt ner mitt huvud mot hans axel för att kunna känna den lukten som bara Oscar hade. "Tack för allt du har gjort. Tack för att du alltid har funnits där för mig, stöttat mig, rädda mig...-" min röst sprack och jag tryckte hans hand hårdare mot mig. "Älskat mig, vad det än har kostat dig. Tack. Förlåt för att jag aldrig visade det tillbaks, förlåt för att jag aldrig fick chansen att visa att jag också...-" Än en gång var jag tvungen att ge efter för tårarna, för mina hulkande andetag. "Visa att jag också älskar dig. Att visa dig att jag också skulle ha gjort allt för att få dig att må bra. Men nu är det för sent. Förlåt" viskade jag sprucket samtidigt som tårar vällde nerför mina kinder. Plötsligt kände jag en rörelse. Försiktigt slöt sig ett par fingrar runt min hand och en värme började spridas på min handrygg. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag drog förskräckt efter andan. Mitt huvud flög upp och fan Oscars glittrande ögon titta på mig.
"Jag...Jag vet att du... Gör det" viskade han mjukt med en röst som var lika svag som jag kände mig. Jag skratta genom alla tårar och såg hur han försiktigt började röra på sig.
"Du lever" hulkade jag fram och tog hans ansikte mellan mina händer. Han pressade fram ett leende samtidigt som hans ögon glittrade av glädje.
"Jag kommer... Aldrig lämna...Dig" viskade han med samma svaga, mjuka röst. Det syntes på honom hur varje ord han sa var en stor kraftansträngning, och han tvingades ta pauser i meningen för att hämta luft.
"Jag vet Oscar, jag vet" skrattade jag med en kropp fylld av värme. "Du var död. Ditt hjärta stannade" viskade jag och rörde min hand mot hans kind. Han log snett och ett lyckligt skratt bubblade återigen upp ifrån mig.
"Det fungerar bra igen" viskade han med en aning starkare röst. Jag lutade min panna mig hans och kände hur varje muskel i min kropp började slappna av. Molnet av ångest som hade förföljt mig löstes långsamt upp i luften när han nu log från öra till öra. Han levde.
"Jag älskar dig" viskade jag tyst, obekväm med att visa mina känslor på ett sådant skört sätt. Plötsligt kände jag hur hans hand rörde vid min kind.
"Jag vet" svarade han. Jag lät mitt huvud glida ner till hans axel och jag borrade tacksamt in mitt ansikte vid hans hals. "Jag älskar...Dig med. Otroligt mycket" Jag log ner mot hans hud och kände hur han lutade sitt huvud mot mitt. Jag visste hur svag han var, hur stort behov han var av varenda litet andetag för att kunna fungera. Så jag hindrade mig själv ifrån att låta hans läppar möta mina, ifrån att göra något som kunde bli en ytterligare påfrestning för hans sköra kropp.
"Hur visste du?" frågade jag en aning förvirrat, då jag visste att jag knappast var den mest känslostyrda människan på planeten.
"Kolla min ficka" mumlade han rossligt och jag lyfte frågande på huvudet. Han gjorde en knapp märkbar nickning och jag vände mig åt den riktningen. Min blick drogs tills den uniform han hade haft på sig, som nu låg slängd i ett hörn. Jag reste mig upp och rörde försiktigt vid det stela tyget. "Bröstfickan" uppmanade han mig och jag gjorde osäkert som han sa. Mina fingrar stötte direkt emot en liten lapp som var vikt så många gånger att den hade blivit till en kompakt liten kub. Jag tittade misstänksamt på den, slätade försiktigt ut den och fann till min förvåning min egen handstil skriven på den.

"Förlåt, hoppas att du en dag förstår. Jag kommer aldrig glömma dig.
Det kommer ordna sig. Det blir bättre snart.
Jag älskar dig
Bonnie"

Tårar började än en gång rinna nerför mina kinder när jag läste lappen som jag hade skrivit för en evighet sen. Det som jag trodde skulle bli mina sista ord, mitt sista hejdå. Han hade sparat den, haft den på sig ända sen den gången jag hade drogat honom så att jag kunde överlämna mig själv till Mannen med kritvit hy.
"Jag hade den alltid... Med mig. Jag kommer aldrig lämna dig" viskade han bakom mig. Jag tog hans hand och skrattade genom gråten. Jag kysste hans hand, tacksam över att den var varmare än vad den någonsin hade varit tidigare.
"Tack. Tack för att du inte glömde mig" viskade jag och mindes den känslan jag hade haft när jag skrev lappen. När jag skrev mitt hejdå till Oscar i tron om att det var sista gången jag skulle se honom. Känslan av att han så småningom skulle börja leva sitt eget liv och acceptera det faktum att jag inte fanns i det länger. Acceptera att jag hade lämnat honom. Att jag var död.
"Aldrig" svarade han ömt och jag kände hur jag återigen fylldes upp av en värme som utplånade varje liten droppe av sorg. För han levde. Oscar levde.  

^^^

Stay beautiful xoxo