Unexpected

36

Skräckslaget hoppade jag bak så långt som den lilla sjukhussängen tillät. Mitt hjärta skenade och jag stirrade panikslaget in i de reptilögon som roat iakttog mig.
"God morgon Bonnie. Så skönt att du har blivit bättre" väste Mannen med kritvit hy. Han sträckte snabbt fram ena handen och grep tag om min arm. En stöd av rädsla gick igenom min kropp i samma sekund som hans porslinsvita hud snuddade min. Han skrattade hånfullt och drog mig oförsiktigt närmre honom. "Nu ska du följa med mig. Var inte rädd, vi kommer ha hur trevligt som helst" väste han och hans grepp om min arm hårdnade. Det tog ett par sekunder för min drogade hjärna att ta in de ord som han sa, men när jag väl förstod innebörden fylldes min kropp av hat. Jag mötte hans glödande blick och insåg än en gång hur mycket han njöt. Hans ögon var fylld av iver och jag visste att han älskade att se mig i ett sånt svagt tillstånd.
Ilska bubblade upp inom mig och utan att tänka mig för samlade jag upp en klump av saliv som jag sände ut i en perfekt båge i riktning mot hans ansikte. Chockat släppte han min arm och ställde sig upp. Han torkade argt bort spottet och innan jag hann reagera hade han lyckats trycka upp mig mot väggen. "Du är ingenting. Du använder din charm för att kallblodigt mörda våra soldater. Du hör hemma här, inlåst i en isoleringscell där du ska betala av din skuld, dag efter dag tills du har levt ett helt liv istället för Marcus. Du ska lyda mig till punkt och prickar, vad det än gäller. För som sagt, du är ingenting" morrade han ur sig. Jag flämtade förskräckt till över hans hatiska ord som han använde för att försöka skrämma mig. Men istället för att bli rädd, blev jag bara mer arg. Ilskan flammade upp inom mig som en eld och jag agerade innan min hjärna hann tänka efter. Jag tryckte hårt upp mitt knä i hans skrev och puttade honom med stor kraft ifrån mig.
"Jag kommer aldrig lyda dig" spottade jag ur mig när han ofrivilligt hukade sig framåt av smärtan. Jag tog tillfälle till akt och rusade igenom dörren som han arrogant hade lämnat öppen. Jag hörde snabba steg bakom mig vilket sporrade mig till att springa ännu snabbare. Någonstans långt bort kunde jag se hur ett naturligt ljus sken, istället för det typiska sjukhuslamporna. Jag fortsatte springa i den långa korridoren med ilskna rop i ryggen och när jag var så nära fönstret att jag nästan kunde känna glaset mot min hud stoppades jag. Mannen med kritvit hy hade hunnit ifatt mig och tryckte in en bekant nål i min nacke. Musklerna i min kropp slappnades plötsligt av på ett sätt som jag aldrig tidigare hade känt. Rummet började snurra och min förlamade kropp pressades upp mot glaset. Efter det svimmade jag. Igen.

• • •

Jag öppnade försiktigt ögonen och tittade mig förvirrat omkring. Vita väggar svepte förbi och jag förstod att jag var i rörelse. Jag försökte sätta mig upp men helt utan framgång. Mina muskler gjorde inte som jag ville, utan förblev fullkomligt orörliga. Något var väldigt fel. Jag försökte vrida på huvudet, men också de musklerna vägrade lyda mig. Min puls skenade i samma sekund som jag insåg att min kropp var totalt förlamad.
"Bonnie?" hörde jag en bekant röst bakom mig. Jag kunde inte se personen, men kunde ändå placera rösten i samma sekund som hon pratade.
"Lilly" viskade jag otydligt till svar. Det kändes som om en sorts dimma hade lagt sig över mina läppar som gjorde att det svårt för mig att prata. Runt omkring mig hördes snabba steg och de vita väggarna rusade förbi en aning snabbare.
"Var inte rädd Bonnie, din rörelseförmåga kommer snart komma tillbaks. Du behöver bara vara stilla medan vi transporterar dig till ditt rum. Det kommer ordna sig. Det blir bättre snart" mumlade hon. Mitt andetag fastnade i halsen. Än en gången hade hon sagt de två meningarna som låg närmast mitt hjärta. Oscars ord. Jag kunde inte sätta fingret på hur många dagar som hade gått sen jag hade sett hans retfulla flin, hört hans mjuka röst eller känt hans beskyddande armar runt mig. Det kändes som en hel evighet sen.
Med saknaden som värkte i mitt bröst åkte jag in i ett rum som jag inte alls kände igen. Min omgivning blev en aning mörkare och stegen som ständigt var runt mig, började eka mellan väggarna och jag gissade att vi befann oss i ett rum av sten. En metalldörr öppnades med ett högljutt gnisslande och jag kände hur vi plötsligt stannade. Ett par armar omgav min kropp och hur jag lyftes plötsligt upp från den mjuka ytan jag nyss hade legat på. Någon placerade mig på ett kallt stengolv och lutade min rygg mot en kakelvägg. Lilly sjönk ner på huk framför mig och klappade mig lugnande på kinden.
"Förlamningen kommer släppa om ungefär en halvtimme. Snart kommer några anställda komma och ställa några frågor. Jag kommer att titta till dig snart. Var inte rädd Bonnie, allt blir bra. Jag tror på dig" Den sista meningen lämnade hennes mun som en viskning, rädd över att någon skulle höra den.
"Okej" viskade jag tillbaks lite osäker på vad det hon sa betydde. Hon log medlidande till svar, ställde sig upp och försvann ifrån mitt begränsade synfält. Jag drog ett djupt andetag och försökte samla mina tankar. Försökte att inte vara rädd.

Efter högst fem minuter hördes nya steg eka mellan väggarna. Dessa var både tyngre, hårdare och definitivt fler än Lillys lätta fötter. Innan jag ens hade hunnit blinka ryckte ett par armar tag i mig.
"Hej där sötnos" väste Mannen med kritvit hy hånfullt samtidigt som hans ansikte dök upp framför mina ögon. "Hur mår du?" frågade han med en onaturligt mjuk röst. Han strök sin hand över min kind och flinade stort. "Har du lite svårt att röra dig?" Han skrattade högt och jag hörde hur rummet jag var i fylldes med personer. Med tanke på de antal steg jag hörde, skulle jag gissa på att det minst stod 10 stycken människor runt mig. Mina tankar försökte desperat förstå vad de ville mig och varför de var så många. Mannen med kritvit hy puttade ner mig så att jag låg på det kalla stengolvet. Han satte sig på knä bredvid mig och rörde lätt vid mitt hår.
"Nu ska du få vad du förtjänar" väste han och jag hörde hur rummet fylldes av uppmuntrande läten. Jag kunde inte göra något. Jag kunde inte försvara mig på något sätt, inte putta bort honom, inte slå tillbaks. Det enda jag kunde göra var att vänta. Vänta och skrika. Men jag vägrade ge honom det nöjet av att höra mina desperata bedjande eller skräckslagna skrik, jag vägrade låta honom besegra mig. Jag stirrade på honom med en blick som endast var gjord av hat. Hat mot den personen som bara ett par sekunder senare, skulle misshandla mig.  

"Hej där sötnos" väste Mannen med kritvit hy hånfullt samtidigt som hans ansikte dök upp framför mina ögon. Jag kände hur mitt hjärta frös till is. "Hur mår du?" Frågade han med en onaturligt mjuk röst. "Har du lite svårt att röra dig?" Han skrattade högt och jag hörde hur rummet jag befann mig i fylles med folk. Med tanke på de antal steg jag hörde, så skulle jag gissa på att minst 10 stycken människor stod runt mig. Mina tankar försökte desperat förstå vad de ville mig och varför de var så många. Mannen med kritvit hy knuffade mig oförsiktigt så att jag låg på det kalla stengolvet. Han satte sig på huk bredvid mig och rörde ömt mitt hår med ena handen, samtidigt som den andra började knäppa upp knapp efter knapp på mitt vita nattlinne som jag fortfarande bar. Jag kunde inte göra någonting. Jag kunde inte försvara mig på något sätt, inte putta bort honom, inte slå tillbaks. Det enda jag kunde göra var att vänta. Vänta och skrika. Men jag vägrade ge honom det nöjet av att höra mina desperata vädjanden eller skräckslagna skrik, jag vägrade låta honom besegra mig. Så istället stirrade jag på honom med en blick som endast var gjord av hat. Hat mot personen som våldtog mig.

^^^

Stay strong xoxo