Solen skiner aldrig igen

Cykelutflykten

Jag kände hur mitt hår fladdrade i vinden och jag såg den vackra stranden som susade förbi. Jag hade hunnit långt före dem andra och cyklade så fort jag kunde för att de inte skulle komma ifatt. Det var skönt att vara själv. Äntligen frihet! Det kändes som om jag kunde cykla flera tusen mil till. Solen kom fram bakom ett moln. Det var skönt. Men vägen svängde så att jag fick solen rakt i ögonen. Jag blev bländad och såg inte guppet i vägen. Jag cyklade rakt på guppet, flög säkert två meter upp i luften, och landade med cykeln över mig.
- Aaaj!!! Skrek jag.
- Hjälp! Jag visste att det var meningslöst. Vägen var tom så långt jag kunde se. Jag försökte komma upp på fötter, men det gick inget vidare. Jag låg där och hade ont i sju minuter. Sen såg jag någon komma cyklande på vägen. Mamma! Tänkte jag. Men det var inte mamma. Det var han. Han som jag just nu skulle göra allt i världen för att få träffa. Han som jag nu vet är den rätta. Han som jag nu älskar. Men det visste jag inte då. När han kom närmare och jag såg att det inte var mamma blev jag ledsen. Han såg mig ligga där på marken, stannade cykeln och frågade:
- Varför ligger du här mitt på vägen?
- Jag ramlade, Svarade jag. Han lyfte bort cykeln till vägkanten, och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp.
- Aj! Skrek jag igen när jag rangligt ställde mig upp på det onda benet. Han hjälpte mig bort till vägkanten och jag satte mig ner i det fuktiga gräset.
- Vad heter du? Frågade han.
- Sara, Sa jag.
- Fint namn, Sa han.
- Durå? Sa jag.
- David, Sa han.
- Fint, Säger jag som inte kom på nåt annat att säga.
- Det här ser inte så kul ut, Säger han och tittar inte på mig längre.
- Vadå? Undrar jag.
- Ditt ben, Säger han och himlar lite med ögonen.
- Oj juste, säger jag. Han skrattar. Jag med. Han tar fram en handduk ur sin väska och börjar tvätta rent såret. Då hör jag någon ropa mitt namn.
- Sara! Sara! Det är Frida.
- Tack, Säger jag kort till David.
- För vad? Undrar David.
- För att du hjälpte mig, Säger jag.
- Det var så lite, Säger David. Han ställer sig upp och börjar gå mot cykeln.
- Hejdå! Säger jag. Han bara vinkar till svar. Han sätter sig på cykeln, och så är han borta. Frida kommer cyklande fram till mig.
- Vem var det? Undrar hon.
- Bara en kille, Säger jag.
- Men varför sitter du här? Undrar Frida.
- Jag ehm...
- Men vad har hänt med ditt ben?!! Nästan skriker Frida.
- Jag ramlade, säger jag trött. Då kommer även mamma och Anton cyklandes.
- Men vad i hela världen är det som har hänt?!!!! Skriker mamma ängsligt. Och så får jag förklara allt från början. ( fast jag säger ingenting om David )
Mamma hjälper mig upp på cykeln igen. Det går lite segt i början. Men sen går det. Fast nu vill jag inte cykla ifrån mamma igen. Det känns tryggast så.