Solen skiner aldrig igen

Mördare?

Jag vaknar av mig själv nästa morgon. Solen skiner in genom fönstret och upp på min kind. Det är skönt. Jag sätter mig upp i sängen och njuter av solen. Jag sträcker på mig en stund innan jag går upp och sätter mig med datorn. Jag känner inte för att vara inne på sociala medier så jag spelar Minecraft istället. Jag sitter och spelar en stund. Sen tröttnar jag på att spela och bara sitter där. Jag känner mig stel. Jag tittar ut genom fönstret. Först ser allt som vanligt ut. Sen ser jag något på ett av hustaken. Eller snarare någon. Och denna Någon kommer allt närmare. När Någon kommer närmare så ser jag att det värkar vara en tjej. Jag ser inte ansiktet eftersom hon har nån sorts rånarluva på sig. Men jag ser det röda trassliga håret sticka fram under luvan. Hon har svarta kläder på sig. En svart hoodie, svarta leggings med ett par korta svarta shorts över och ett par svarta kängor. Hon går sakta mot mitt fönster, men stannar tvärt när hon ser att jag har upptäckt henne. Hon tittar sig omkring för att se att det inte var nån annan som såg henne. Så kom hon fram den sista biten och knackade på mitt fönster. Jag ryckte till. Tänk om det är en mördare? Tänkte jag. Fast mördare vill nog inte att man ska märka dem. Jag gick stelt fram till fönstret. Jag tittade rädd, men ändå en smula aggressivt på henne.
'Varför så rädd? Jag är inte farlig' Hörde jag i mitt huvud. Jag tittade på henne med en konstig blick.
'Var inte rädd' Hörde jag.
- Vad vill du mig? Frågade jag högt och försökte låta modig.
'Inte så högt! Det räcker med att tänka det så hör jag dig!' Hör jag nu. Tankeläsning? Nej, det är ju omöjligt.
'Det är klart det inte är' Hör jag rösten säga. Okej. Tydligen är det inte omöjligt eftersom den hörde vad jag tänkte.
'Vad vill du mig?' Tänker jag.
'Jag skulle bara varna dig, din ti...' Mer hörde jag inte eftersom mamma kom in i rummet.
'Jag kommer tillbaka! Du blir inte av med mig så lätt!' Hörde jag, men när jag tittade mot fönstret var hon borta. Jag andades häftigt.
- Hej gumman, jag visste inte att du var uppe, Säger hon. Jag lyckas inte svara, utan andas istället allt häftigare.
- Har det hänt nåt gumman? Säger mamma oroligt.
- Nej... Lyckas jag få ur mig.
- Men varför andas du så häftigt då? Undrar mamma. Jag svarar inte, delvis för att jag inte vill, delvis för att om jag skulle försöka så skulle jag nog inte kunna andas alls, och delvis för att jag är så uppskakad efter vad som hänt. Istället sätter jag mig på sängen, och viftar lite med handen för att mamma ska förstå att hon ska komma hit. Hon sätter sig bredvid mig och försöker lugna ner mig. Tillslut får jag tillbaka talförmågan, och börjar berätta för mamma vad som har hänt. När jag kommer till det där med tankeläsning så hör jag en skräckinjagande röst i mitt huvud:
'Bäst för dig att inte berätta mer' Säger den. Jag försöker ignorera den men istället hör jag den ringa i öronen.
'Bäst att inte berätta mer'
'Du borde nog inte berätta mer nu'
'Det är för ditt eget bästa!'
- Jag.. Kan nog inte berätta mer, Säger jag till mamma.
- Men gumman jag måste ju få veta vad som hände! Utbrister mamma.
- Nej mamma, det... Kan vara farligt! Säger jag.
- Jag blev hotad! Fortsätter jag.
- Och om jag berättar mer kan jag, eller ni, bli skadade! Fortsätter jag. Jag känner hur gråten tränger upp i halsen. Inte gråta, inte gråta! Tänker jag. Det går inte att hålla gråten borta längre.
- Mamma! Snyftar jag och lägger mig i hennes knä.
- Såja gumman, jag anmäler det här till polisen. Dem kan säkert fånga henne, Säger mamma lugnande. Jag snyftar till. Nånting säger mig att det inte hjälper så mycket att ringa polisen.