Solen skiner aldrig igen

Resan tillbaka

Jag vaknar av att väckarklockan ringer. Det är dags. Det här är min sista dag i underjorden.
Klockan är halv fyra och jag går långsamt upp. Jag ställer mig upp och sträcker lite på mig, och sen byter jag om. Jag tar på mig dom kläderna som jag hade när jag kom ner hit första gången. Jag vet inte varför, men det känns rätt på nåt sätt. Jag tar fram en macka ur mitt lilla skafferi och lägger en skiva ost på. När jag har klätt på mig och ätit frukost är klockan 03:56. Fyra minuter kvar alltså. Jag sätter mig på sängen och väntar. Jag håller nästan på att somna, men lyckas hålla mig vaken dom långa minuterna. Catie kommer först in i mitt rum.
- Är du redo? Frågar hon lite trött.
- Mm, Mumlar jag. Andreas kommer också in i rummet.
- Ska vi gå? Frågar jag.
- Okej, Säger Catie och Andreas samtidigt. Vi går ut genom dörren och börjar gå mot rummet. Catie har nycklarna och boken och allt det där. Jag tycker jag hör nåt ljud och stannar till, men det är nog bara inbillning. Tillslut är vi framme vid rummet. Vi går in, och Catie tar fram den där teleportals-grejen. Jag och Andreas ställer oss på varsin sida av Catie, och tar henne i händerna. Det är dags. Det här är den sista gången jag ser underjorden.
Catie kastar upp repet och vi far med en väldig fart uppåt. Jag känner att jag knappt kan röra mig för att vi åker så fort. Jag försöker säga nåt, men min mun har domnat av att det går så fort.
Plötsligt stannar allt till.
- Vad hände? Frågar jag nu när jag äntligen har fått tillbaka talförmågan.
- Jag vet inte, men jag tror att portalen inte nådde ända upp, Säger Catie.
- Går det inte att kasta den igen då? Frågar Andreas. Jag vet redan att det inte går.
- Nej, Säger Catie.
- Så vi sitter fast? Säger Andreas. Ingen svarar, men jag antar att han fattar.

- Kolla där! Säger Catie efter en stund.
- Vadå? Frågar jag.
- Jag tror att det är portalen som tar oss tillbaka och gör oss synliga! Säger Catie och börjar göra simtag för att ta sig uppåt. Jag börjar också göra det, och långsamt men säkert tar jag mig uppåt. Andreas ser lite skeptisk ut.
- Kom nu! Säger jag. Han ger mig en märklig blick.
- Vill du få ett normalt liv, eller vill du sväva runt i en tunnel resten av livet? Säger Catie. Andreas tvekar lite, men sen börjar han också kämpa sig uppåt. Tillslut når vi vårt mål.
- Catie, vad kommer hända när vi kommer igenom portalen? Frågar jag.
- Jag vet inte, men vi kommer iallafall komma tillbaka till våra familjer och vänner i överjorden, Säger Catie.
- Så dom kan se oss då? Säger jag.
- Ja, det är klart! Säger Catie.
- Men, betyder det att det här är sista gången vi ses? Frågar jag.
- Jag vet inte, men jag hoppas att vi komme... Mer hinner hon inte säga förens ett skrik hörs från Andreas och han slukas in i portalen.
- Gå du först! Säger Catie och håller fram handen. Men hon håller handen lite för nära, för hon råkar nudda portalen och slukas hon också. Nu är jag alltså ensam i en svart tunnel mellan underjorden och överjorden. Jag tvekar ett ögonblick.
"Är det verkligen det här jag vill?" Tänker jag för mig själv. Fast nu är det nog försent för att ändra sig. Det är ju det här jag har längtat efter ända sen jag kom hit. Så kommer jag att tänka på en annan sak. Tänk om jag aldrig mer får träffa Catie.
En ensam tår tränger sig fram. Och sen gör jag det. Jag hoppar in i portalen. Jag slukas av den, och sen blir allt svart. Allt är svart, länge, länge...