Solen skiner aldrig igen

Slutet... Eller?

- Jag är hemma! Ropar jag och stänger dörren om mig.
- Hej gumman! Ropar pappa från köket. Jag går in till mitt rum och lämnar min väska innan jag går ut till köket. Jag ger pappa en stor kram.
- Var är mamma? Frågar jag.
- Hon och Frida är och handlar, Säger pappa.
- Och Anton då? Frågar jag.
- Anton är i sitt rum, Säger pappa. Jag går till Antons rum och ger honom också en kram. Sen går jag upp till mitt rum och packar badgrejer.
- Jag ska träffa en kompis! Säger jag innan jag tar på mig skorna.
- Men du kom ju nyss hem från en kompis! Säger pappa.
- Men han åker till Borås imorgon! Säger jag lite surt.
- Men du kan ju träffa honom sen, Säger pappa.
- Pappa, han bor där, Säger jag och tittar argt på honom.
- Okej, men kom hem innan nio... för du äter där va? Säger han.
- Aa, hejdå! Säger jag och går ut genom dörren. Jag cyklar till stranden och ställer cykeln vid stranden. Jag sätter mig där och väntar. David kommer inte fören fem över halv, så jag får vänta en liten stund.
- Hej, förlåt att jag är sen, jag... Säger David.
- Det gör inget, Säger jag. Vi lägger ut våra handdukar på stranden och sätter oss. Vi pratar om typ allt möjligt som man kan prata om. När vi inte har något mer att prata om går vi i vattnet och badar. David har med sig en flytmadrass som vi flyter runt på. Vid typ halv sju går vi upp och torkar oss och klär på oss. Vi tar våra grejer och går upp till restaurangen vid torget. Vi beställer pasta med tomatsås och köttbullar. Vi sitter och pratar ett tag innan maten kommer. När vi börjar äta blir det plötsligt knäpptyst. En pinsam tystnad. Jag försöker komma på något att säga. Jag kommer inte på något vettigt så istället bara fortsätter jag äta. Efter maten går vi tillbaka till stranden. Fast den här gången badar vi inte. Vi sätter oss ner. Klockan är snart åtta och solen börjar gå ner. Jag får en konstig känsla. Det känns magiskt på nåt vis.
- Visst är det vackert, Säger David drömmande.
- Mm... Säger jag lite frånvarande. Det blir tyst igen. Vi sitter där länge och bara tittar på solen som sakta går ner. Vi är helt ensamma på stranden. Det kommer en lätt vindpust. Jag fryser lite. Jag tittar upp på David som sitter precis bredvid mig. Sen tittar jag tillbaka på solen som snart är nere. Det går ett sus genom luften. Jag fryser. Du lägger armen över min axel och kramar mig försiktigt. Som om jag var av porslin. Solens sista stråle försvinner bakom horisonten. Jag fryser ännu mer. Plötsligt känner jag mig yr. Det sista jag ser är hur du förtvivlat släpper mig och springer härifrån. Sen blir allting svart.