Solen skiner aldrig igen

En vanlig dag. Eller?

Jag går långsamt genom korridoren. Det är fredag. Igår var jag och Catie bara på kontoret och pratade mest. Och så fick jag ett eget skrivbord som jag inredde. Jag tar den vanliga vägen förbi caféet och köper frukost. En macka och en kopp te. När jag kommer till kontoret är Catie som vanligt redan där.
- Hej! Säger jag.
- Hej, Säger Catie. Allting går till precis som det brukar.
- Vad ska vi göra idag då? Frågar jag.
- Vet inte riktigt, Säger Catie fundersamt. Hon går runt i rummet, som om hon letar efter något.
- Kom! Säger hon efter en stund och går ut genom dörren. Jag följer snabbt efter. Hon går runt i alla möjliga korridorer och trappor. Tillslut kommer vi tillbaka till kontoret.
- Varför är vi tillbaka här? Frågar jag.
- Det är vi ju inte, Säger Catie. Hon öppnar dörren, och där inne står en massa människor. En av dom är mamma. Och Anton står också där.
- Varför är dom här? Frågar jag förvånat.
- Det är dom inte, Säger Catie.
- Hurdå? Frågar jag.
- Det är hologram, Säger Catie.
- Men varför är det hologram av dom här då? Frågar jag.
- Jag kopierar alla som jag har undersökt där uppe, Säger Catie.
- Varför? Frågar jag.
- Typ... för att vi ska veta om det händer nåt med dom, Säger Catie.
- Men hur vet man det? Frågar jag.
- Genom att jag kopierar dom, Säger Catie.
- Men hur? Frågar jag.
- Det är lite svårt att förklara, Säger Catie.
- Men vad gör vi här? Frågar jag.
- Ville bara visa dig det här, Säger Catie.
- Och så ska vi till ett annat ställe här, Säger Catie. Hon går igenom dörren och går försiktigt genom rummet för att inte nudda hologrammen.
- Kom då! Säger hon. Jag går också, lika försiktigt, genom rummet. Jag snubblar till och ramlar rakt på ett hologram. Jag åker rakt igenom det och det hackar till och börjar låta konstigt. Jag försöker resa mig upp, men det är som om det håller fast mig.
- Catie? Hjälp! Ropar jag, men jag får inget svar. Jag försöker rycka mig loss, men det går inte. Plötsligt släcks lampan, och jag får en läskig känsla av att någon kommer mot mig
- Typiskt, gick strömmen nu också! Det är Caties röst.
- Catie?! Ropar jag panikslaget.
- Jaa? Säger Catie.
- Jag sitter fast! Ropar jag. Lampan tänds igen. Catie springer försiktigt fram till mig.
- Hjälp, Säger jag hjälplöst. Catie böjer sig fram och drar upp mig.
- Kom nu! Säger Catie. Vi går försiktigt, utan att ramla, genom rummet och till en dörr på andra sidan. Vi går in, rummet ser ut ungefär som 'det hemliga rummet' som jag kallar det. Catie går fram till ett skåp. Hon sätter handen på det och vrider den på nåt sätt. Då öppnas skåpet. I det finns det en massa grejer. Hon tar fram något som liknar en armbandsklocka, men istället för själva klockan, så är det en bricka med konstiga knappar och rattar. Hon ger den till mig och jag sätter på mig den.
- Vad är det för nåt? Frågar jag.
- En sorts teleporter, om du tappar bort dig nån gång där nere, så trycker du bara på den här knappen, så hamnar du vid Klippan igen, Säger Catie och pekar på en stor knapp.
- Vad är dom andra knapparna till för? Frågar jag.
- Lite olika grejer, Säger Catie.
- Kom, klockan är mycket, vi måste hem! Säger Catie och går fram till en hiss. Precis som med den andra, så la jag inte märke till den förens jag kom nära den. Catie går in i hissen som värkar vara en likadan som den i 'det hemliga rummet'. Hon trycker på några knappar, och vips, så är vi i rummet vid vårt kontor.
- När slutar vi för idag? Frågar jag.
- Nu, Säger Catie och öppnar bokhyllan. Jag går ut i korridoren och hem. Hemma sätter jag mig som vanligt och läser.

- Sara?! Skynda dig!! Säger Catie.
- Men, det är ju mitt i natten! Säger jag och drar täcket över huvudet.
- Men upp nu, vi måste på ett akut spaningsuppdrag! Säger Catie.
- Uppdrag? Frågar jag trött.
- Ja, kom nu! Säger Catie och drar bort täcket. Som tur var, så var jag så trött att jag inte orkade ta av mig jobbkläderna innan jag gick och la mig. Jag reser mig upp i sängen, gäspar stort, och sen ställer jag mig upp.
- Kom! Säger Catie och börjar springa. Jag kan inte fatta hur hon orkar så här mitt i natten. Jag springer efter och vi kommer fram till kontoret. Vi går genom kontoret, öppnar bokhyllan, in i 'det hemliga rummet' och in i hissen. Catie trycker på några knappar, och vi är snabbt framme vid Klippan. Jag står där och tittar upp. En gång, för så där två år sen, stod jag där uppe och tittade ner. Jag stod där och tänkte på vad som skulle kunna finnas här nere. Och nu, nu står jag här nere, och undrar om jag nånsin kommer komma dit upp. På riktigt alltså, så att någon ser mig. Jag går in genom bergsväggen till Catie som redan står där. Hon tar fram ringen och jag tar hennes hand, sen åker vi upp dit tillsammans.
- Catie, vad är det egentligen vi ska göra här uppe? Frågar jag när vi har kommit upp.
- Jo, såhär är det att, vi misstänker att någon har upptäckt underjorden, Säger Catie tungt.