Solen skiner aldrig igen

Planen

- Vi måste varna dom! Skriker jag.
- Nej, vi måste fly! Säger Catie med tyngd på varje ord.
- Men hur? Frågar jag.
- Om underjorden kollapsar, kommer vi att dö även om vi inte är här. Men det finns fortfarande ett sätt... Säger Catie med ett mystiskt leende på läpparna.
- Du menar... DET sättet? Säger jag förvånat.
- Just precis, Säger Catie.

Jag och Catie sitter på min säng och pratar.
- Hur lång tid har vi på oss? Frågar jag.
- Jag vet inte, så det är bäst att vi skyndar oss, Säger Catie. Jag suckar och tittar på henne.
- Okej, såhär gör vi; imorgon bitti möts vi här klockan fyra på morgonen så att ingen märker nåt.
- Men du, borde vi inte varna dom andra först? Avbryter jag.
- Jag tror inte att det är en så bra idé, Säger Catie.
- Men iallafall, vi möts här, och sen går vi till rummet där man landar när man kommer hit från överjorden. Ikväll letar jag reda på nycklarna till hålet. Vi tar oss upp dit, och när vi åker igenom samma sak som man åker igenom när man kommer hit, så blir vi synliga igen.
- Vadå för nåt? Säger jag oförstående.
- När man kommer hit, så åker man igenom en sorts portal, som gör att människorna inte kan se en. Om vi åker genom den, fast åt andra hållet, så kan dom se oss där uppe igen. Fattar du? Säger Catie. Jag nickar till svar.
- Så när vi är där, så hämtar jag en sak som vi kan åka upp med.
- Vadå för sak? Frågar jag.
- Måste du fråga då mycket? Säger Catie och tittar ironiskt på mig.
- Jo, du vet den som vi använder när vi ska åka upp till överjorden. Det finns en likadan sån som jag kan hämta, så att vi kan använda den. Fast man behöver en sorts trollformel för att använda den, Säger Catie.
- Kan du den trollformeln? Frågar jag.
- Nej, men det finns en trollformelsbok på kontoret, Säger Catie.
- Okej, men om vi ska upp så tidigt måste jag nog gå och lägga mig nu...
- Och varför ska du upp så tidigt då? Det är en bekant röst. Andreas röst. Andreas har tjuvlyssnat på vad vi sa.
- Jo, vi ska... Börjar jag.
- Ni ska vad? Frågar Andreas lite kaxigt.
- Vi ska ut på ett uppdrag, Säger Catie.
- Alla är ju lediga sen härskaren dog, Säger Andreas och ger Catie en så-det-så-blick.
- Det är ett specialuppdrag, Säger Catie.
- Jag hörde vad ni sa, ni ska rymma och lämna underjorden att kollapsa, Säger Andreas. Catie ställer sig upp och går mot honom.
- Och nu tänker jag berätta det för ALLA! Säger han och vänder sig om, och ska precis gå ut genom dörren när Catie hoppar fram och ställer sig framför dörren.
- Du kan få följa med oss, om du inte skvallrar för någon, Säger Catie och tittar på honom.
- Jag är inte född i överjorden, Säger Andreas.
- Men din pappa är! Säger Catie och puttar honom mot väggen.
- Du pratar inte om honom på det där sättet! Säger han och backar in mot väggen.
- Om du följer med, får både du och din pappa ett fridfullt liv där uppe! Säger Catie och tar ännu ett steg fram. Catie är några centimeter längre än Andreas, trots att han är två år äldre.
- Hur vet du det? Säger Andreas och försöker låta kaxig, men lyckas inte så vidare. Hans ögon blir blanka och han sväljer gång på gång.
- Det är din ända chans, Säger Catie.
- Visst, Säger Andreas och torkar bort en tår som tränger sig ut.
- Vi ses här klockan fyra imorgon bitti, Säger han och knuffar försiktigt bort Catie och går ut genom dörren. Jag försöker komma på nåt att säga. Catie står länge och tittar efter honom.
- Det är nog bäst att jag går och lägger mig om vi ska upp så tidigt, Säger jag tillslut. Catie rycker till och vänder sig om.
- Ja, självklart! Och jag måste fixa grejerna! Säger Catie och går långsamt ut ur rummet. Det tar ett tag för mig innan jag somnar, det är så mycket som snurrar runt i min hjärna. Men tillslut somnar jag, och jag sover som en stock hela natten.