Solen skiner aldrig igen

Landet mittemellan

- Nej! Neej! Skriker en röst bredvid mig. Caties röst.
- Vänta, du måste vara lugn. Det är inte helt säkert än, Säger en annan röst som jag inte känner igen. Catie börjar gråta. Jag gör allt jag kan för att öppna ögonen, och tillslut lyckas jag. Jag ser allting så suddigt, men det ser ut som om Catie och nån mer står där och tittar på mig.
- Hon öppnar ögonen! Nästan skriker Catie.
- Sshh! Väser den andra. Jag försöker få fram ljud.
- Catie? Catie? Viskar jag nästan ohörbart, men får inget svar.
- Catie? Försöker jag igen, lite högre nu.
- Sara? Säger Catie lågt.
- Catie! Säger jag igen. Catie böjer sig fram och kramar mig försiktigt.
- Vad är det som händer? Viskar jag.
- Du är sjuk, Säger Catie.
- Hurdå? Viskar jag.
- Du hamnade i det förflutna. Det är svårt att förklara, Säger Catie.
- Men... Försöker jag säga, men det kommer inget ur min mun. Efter en stund går Catie och vem nu den andra personen var, och jag blir ensam kvar.

Jag öppnar upp ögonen, men ser bara svart. Jag reser mig upp, men kommer inte långt förens jag slår huvudet i någon hårt. Plötsligt ser jag ett ljus, och en skepnad visar sig. Det ser nästan ut som... ett spöke!
- Rör mig inte! Skriker jag, eller snarare viskar, för jag kan ju inte prata så högt.
- Jag ska inte skada dig, Säger spöket med vänlig röst.
- Jag är din skyddsängel, och jag är här för att hjälpa dig, Säger spöket.
- O-okej, Säger jag ostadigt.
- Mitt namn är Angelina, Säger hon och sträcker fram handen. Jag tar hennes hand och skakar den lite.
- V-var är jag? Säger jag med lite svajig röst.
- Du är i landet mittemellan, Säger spöket, eller skyddsängeln då.
- Var ligger det? Frågar jag ängsligt.
- Mitt emellan livet och döden, Säger Angelina.
- Är jag död?! Frågar jag skrajt.
- Nej, man hamnar här när man är tillexempel sjuk, och är nära döden och inte är vid medvetande så ofta, Säger hon.
- KOMMER JAG DÖ? Upprepar jag.
- Det vet jag inte, Säger Angelina lite sorgset.
- När får man reda på det då? Frågar jag ängsligt.
- Nja, när du blir friskare, eller när... Hon säger inget mer, men jag förstår ändå.
- Vad ska jag göra medan jag väntar då? Frågar jag.
- Följ mig! Säger Angelina, och i samma sekund möts jag av ett starkt ljus. Hon går in i ljuset, och jag följer efter. När vi kommer förbi ljuset ser jag det; det underbara landet mittemellan. Vi kommer ut i en stor underbar stad, små hus med folk som sitter och vinkar från balkongerna, fåglar som kvittrar från alla håll, och inte ett ända moln på himlen. Och så är det så fint med alla körsbärsträd som växer överallt, och alla är lika rosa av körsbärsblommor.
- Välkommen till landet mittemellan! Säger Angelina glatt och försvinner iväg mot ett torg mitt i staden. Jag går också till torget, och sen sitter vi där bredvid varandra på en bänk helt tysta.
- Föresten, varför är allting så glatt och fridfullt här? Frågar jag efter ett tag.
- Jo, det är, för att ifall man inte skulle överleva, så vill man ju verkligen leva livet innan man dör, Säger Angelina.
- Är det alltid vår här? Frågar jag.
- Ja, visst är det härligt? Säger Angelina. Vi sitter tysta en stund till.
- Du, föresten, Avbryter jag.
- Vad är det? Frågar Angelina.
- Har du... dött? Frågar jag tillslut.
- Nej, Säger Angelina lugnt.
- Jag är född som skyddsängel, Förklarar hon.
- Typ, som en älva? Frågar jag.
- Lite, Säger hon.
- Fast dom flyger mest runt och tittar på saker, och vi hjälper människor när dom behöver hjälp, Säger hon sen. Vi sitter där ganska länge, ibland pratar vi om saker, och ibland är vi tysta. Men plötsligt blir allt suddigare och suddigare, och sen blir allt svart igen. Jag känner ett ryck, och när jag öppnar ögonen igen ser jag ett rum, och ovanför mig står Catie och tittar med rödgråtna ögon på mig.