Solen skiner aldrig igen

Dom många korridorerna

Jag vaknar av något. Jag vet inte vad, men någonting väckte mig. Det är sällan jag vaknar av mig själv bara sådär. Jag tittar mig omkring i rummet, men ser ingenting. Jag lägger mig ner och somnar om igen.
Jag hör ett plötsligt ljud. Som ett tjut. Sen är det tyst. Dödstyst. Jag hör några viskningar. Svaga viskningar. Sen hör jag nån sorts sång. En tyst, deprimerande sång. Sången övergår till snyftningar. Sen blir det tyst igen. Jag öppnar ögonen, men ser inget. Allt är bara kolsvart. Jag blundar igen. Jag håller just på att somna, när jag hör den där sången igen. Lite högre den här gången, men fortfarande så lågt att man inte kan urskilja några ord. Jag ligger och lyssnar en stund. Plötsligt avbryts sången av ett plötsligt skrik. Viskningar hörs från alla möjliga håll. Det blir knäpptyst igen, och strax efter det hörs ett ljud från ett musikinstrument. Jag tror det är nån typ av trumpet, men jag är inte helt säker. Undrar vad det kan vara som låter såhär dags. När jag tänker efter så vet jag inte hur mycket klockan är. Jag tittar upp på klockan på väggen. Det är svårt att se nånting i mörkret, först ser jag bara konturer, men tillslut vänjer jag mig vid mörkret. Klockan är kvart över tio. Och jag som trodde att det var mitt i natten. Fast, det kanske fortfarande är kväll. Men det kan inte stämma, för jag tror att jag gick och la mig halv elva. Efter alla mina funderingar inser jag att klockan fortfarande är kvart över tio, efter något som värkar som om det har gått en halvtimme. När jag har tittat på klockan ett tag, upptäcker jag att den står still. Hur kunde jag inte märka det? Jag måste ha vart för upptagen av att komma på en lösning till varför det var så. Jag somnar tillslut om igen, men jag måste ha varit vaken i nästan en timme.

- Godmorgon! Säger en välbekant röst. Catie.
- Ähh... godmorgon, Säger jag trött. Jag reser mig upp ur sängen och tittar mig omkring. Catie har tänt lampan, så det är ganska ljust i rummet. Jag går upp ur sängen och går bort till min garderob. Utom jobbuniformen har jag bara dom kläder jag hade när jag kom hit, så dom får duga.
- Men det där kan du ju inte gå runt i! Säger Catie.
- Det är det ända jag har, Säger jag en aning skamset.
- Men kom då så vi kan fixa fler kläder till dig! Säger Catie och går ut genom dörren. Jag tar min väska, eftersom jag inte har någon mobil så tar jag med mitt fickur istället. När jag bytte rum fick jag också lite pengar, så det tar jag med mig. Jag packar ner grejerna och går efter Catie. Hon går genom en korridor som leder till den stora salen, ner för en trappa, genom en korridor, genom några dörrar, genom ett stort vitt rum med en massa konstiga apparater i, genom en korridor till, genom en dörr, och sen kommer vi ut till ett litet rum som är helt tomt.
- Jag tror du gick lite fel, Säger jag ironiskt till Catie.
- Nej då, Säger hon lugnt. Hon ställer sig framför en av väggarna, tar mig i handen, och sen börjar hon rabbla upp nån sorts ramsa. När hon är färdig med ramsan knäpper hon först med fingrarna, och sen sätter hon handen på väggen. På något sätt åker hon in i väggen och drar med sig mig. Plötsligt blir allt svart, och det är som om jag inte kan prata.
----------------------------------------
Hej! Förlåt att jag inte har släppt nåt kapitel sen i torsdags. Jag gjorde ett igår, men det hann jag aldrig släppa. Jag funderar på om jag bara ska släppa kapitel varannan dag, så att det inte blir så oregelbundet. Vad tycker ni? Kommentera gärna! 💜❤️