Solen skiner aldrig igen

Barnhemmet

- Kom! Säger Catie och springer runt en husknut. Jag följer efter henne runt hörnet och nära på att springa in i henne när hon plötsligt tvärstannar.
- Vart ska vi? Frågar jag.
- Jag skulle bara... Mumlar Catie. Jag tittar upp. På ett slitet hus står det med stora bokstäver BARNHEM. Texten är sliten och huset ser ut som om det snart kommer att rasa ihop. Catie tittar också upp på barnhemmet med en sårad och lite bortkommen min.
- Vad är det? Frågar jag och tittar oroligt på Catie.
- Jag... Mumlar hon. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tittar åt det håll vi kom ifrån. Men när jag vänder tillbaka huvudet ser jag bara dörren som sakta stängs efter Catie. Hon går in (!). Jag öppnar försiktigt den slitna dörren och går in efter Catie.
- Vad gör du?! Frågar jag lite argt men förvånat på samma gång.
- Jag bara måste... Börjar Catie.
- ...Träffa henne, Säger hon efter en stund.
- Va? Vem då? Säger jag förvirrat. Hon svarar inte på den frågan, utan bara fortsätter gå uppför trappan. Tillslut stannar hon utanför en dörr. Eftersom hon inte svarade på min fråga förut, så frågar jag istället:
- Har du varit här förut?
- J-j-ja, Säger hon som ett litet barn. Hon knackar försiktigt på dörren. Vi bara står där och väntar. Efter en stund öppnas dörren och en kvinna i typ femtioårsåldern kommer ut. Hon granskar oss noga från topp till tå.
- Catie! Säger hon glatt.
- Charlotte! Säger Catie lite sorgset, men ändå lyckligt på nåt sätt. Jag tittar upp på henne. Hon har en lång mörklila klänning med en pastellblå kofta över, och brungrått hår uppsatt i en knut på huvudet. Hennes ansikte är ganska spinkigt med gröna ögon som knappt syns bakom glasögonen. Hon har ljus hy med rosa kinder, och mörka läppar med ett litet ärr på hakan.
- Kom in! Säger hon glatt. Catie kliver in och jag följer efter.
- Vem är din kompis? Frågar hon när vi har satt oss ner i varsin gammal, sliten fåtölj.
- Det här är Sara, Säger Catie lite gladare den här gången. Jag tar Charlottes hand och skakar den försiktigt.
- Trevligt att träffa dig, Sara, Säger hon lite mystiskt.
- Dig med, Säger jag ganska tyst.
- Så, vad är ditt ärende? Frågar Charlotte och tittar på Catie.
- Är... Säger Catie och låter lite rädd på rösten.
- Är Emma här? Säger hon, modigare den här gången. Charlotte suckar tungt.
- ...Nej, Säger hon bara. Catie ser en aning sårad ut.
- Är hon... död? Säger hon och ser ut som om hon ska börja gråta.
- Nej, Säger Charlotte igen.
- V-v-var är hon? Säger Catie med blanka ögon.
- Adopterad, Säger Charlotte utan känslor. Catie drar en suck av lättnad.
- Vet du var hon är? Frågar hon sen.
- Nej, Säger Charlotte allvarligt.
- Hon kan vara precis var som helst, Säger hon lite dystert. Jag ser en liten ensam tår långsamt rulla ner för Caties kind.
- Hoppas iallafall hon har det bra, Säger Catie innan hon reser sig upp och går ut genom dörren. Jag följer efter henne. Jag vinkar försiktigt åt Charlotte i dörröppningen, och hon vinkar tillbaka. Jag följer försiktigt efter Catie som går ut ur barnhemmet, och fortsätter åt det håll vi kom ifrån. När vi har kommit en lång bit därifrån tar jag mig mod till att fråga:
- Vart ska vi nu?
- Hem, Säger Catie kort. Jag fortsätter att gå efter henne. Tillslut kommer vi tillbaka till ängen. Catie går fram till en blomma som jag aldrig har sett förut. Hon tittar sig omkring. Bär hon ser att det inte är någon i närheten så dra hon försiktigt av ett blomblad från blomman. Hon lägger bladet på marken och sätter sig ner bredvid det. Hon tar upp något från sin väska som liknar en liten vattenflaska. Hon häller försiktigt några droppar av innehållet på blombladet. Det blir långsamt svart, och börjar växa. Det är ungefär lika stort som ett vanligt dricksglas, när det slutar växa, och man hör ett ljud som säger att det är färdigt. Catie tar upp ett kort ur väskan. Det blänker och på kanten står det något med svarta bokstäver, men jag ser inte vad det står.
- Kom! Säger Catie. Jag går fram till Catie som räcker fram sin hand. Jag tar hennes hand i min och sätter mig ner jag också.
- Var bered! Säger hon innan hon en sista gång tittar sig omkring. Sen stoppar hon långsamt in kortet i det svarta, och vi sugs in i det. Vi befinner oss återigen gång i glappet.
När vi ska tillbaka till rummen är det nästan som om jag hittar hela vägen hem. När vi är framme går vi in i Caties rum.
- Så, berätta nu, vad var det som hände på det där barnhemmet egentligen? Frågar jag och tittar underligt på Catie.