Solen skiner aldrig igen

Uppdraget

- Kom nu! Väser Catie. Jag springer efter henne tills att hon stannar framför ett hus en bit från Klippan.
- Här är det! Säger hon och ställer sig bakom ett fönster. Som tur är är det inte någon jag känner, eller, inte någon som jag vet vart dom bor iallafall. Catie tittar försiktigt in genom fönstret.
- Det är ingen där, Säger Catie. Hon går till ett annat fönster och stannar. Hon böjer sig långsamt fram.
- Du Catie, Säger jag fundersamt.
- Inte nu! Säger hon irriterat.
- Men, tänk om dom ser oss då, om dom nu vet att vi finns, Säger jag.
- Det skulle ödet ha berättat, Säger hon lugnt.
- Men, Börjar jag.
- Inga men nu, jag är upptagen! Säger Catie ännu mer irriterat.
- Ssh, det kommer nån! Säger Catie och spejar in genom fönstret. Jag ställer mig tätt intill väggen, bara ifall att. Av ren nyfikenhet böjer jag mig försiktigt fram och tittar in genom fönstret. En dam i 50årsåldern kommer mot fönstret. Hon börjar förnämt vifta med handen åt oss. Catie kollar förskräckt bakom sig, och ser till sin förskräckelse att det inte är någon där.
- Spriiiing! Skriker hon och börjar springa för livet. Jag står som fastfrusen i marken. Jag hör hur dörren öppnas. Någon kommer ut. Hon stannar några centimeter ifrån mig, och tittar ut i tomma intet. Hon gör en fundersam min, sen vänder hon sig om och går. Jag pustar lättat ut. Sen springer jag ifatt Catie.
- Var i hela världen har du varit?! Säger hon argt.
- Hon såg oss inte, Säger jag lugnt.
- Hur vet du det? Säger Catie en aning surt.
- Hon stod en sån här bit ifrån mig och märkte mig inte, Säger jag lite skrytigt och visar med fingrarna.
- Okej, kom nu! Säger Catie och börjar gå ut i den mörka natten. Vi kommer fram till Klippan, och ska just hoppa, när vi hör steg bakom oss.
- Jag tänkte väl att det var nån där, Säger hon hotfullt och kommer mot oss.
- Hoppa! Säger Catie. Jag backar, men jag backar lite för långt, för istället för att hoppa ner så ramlar jag baklänges. Catie kommer efter mig i full fart. Vi ser hur tanten tvekar en sekund, och sen hoppar hon också. Hon skriker högt av den väldiga farten. Vi kommer ner och landar på marken, och tanten är också nästan nere.
- Där fick jag dig allt! Säger hon, men sekunden efter försvinner hon upp på Klippan igen.
- Hon såg oss! Säger Catie panikslaget.
- Ta det lugnt, Säger jag och öppnar hissdörren. Catie går stressat in och trycker på tangentbordet. Vi åker iväg, och strax efter är vi framme i 'det hemliga rummet'.
- Och nu då? Frågar jag och gäspar.
- Vi måste ju såklart skriva om våran upptäckt! Säger Catie.
- Kan vi inte gör det imorgon? Säger jag trött.
- Okej då, Säger Catie och gäspar hon också. Vi gör sällskap till våra rum, och så fort jag kommer in går jag och lägger mig.

Allt är svart. Kolsvart. Det ända man ser är kolsvart. Det finns överallt. En mörk, svart tomhet. Så ser jag ett litet ljus. Jag försöker ta mig mot det. Så hör jag ett knak. Jag känner en outhärdlig smärta i min högra fot. Jag fortsätter springa, men det går inte lika bra längre. Jag känner hur även min vänstra arm knäcks till, och det gör nästan ännu ondare. När jag är ca tio meter från ljuset knäcks mitt vänstra ben. Jag kan nu knappt gå. Kroppsdel efter kroppsdel knäcktes, och när jag är bara nån meter från mitt mål ramlar hela kroppen ihop. Jag försöker ta mig till ljuset, men min kropp är helt förlamad. Jag ligger där helt hjälplöst. Jag försöker ropa på hjälp, men det kommer inte ett ljud från min mun. Det var väl ändå ingen idé eftersom det nog inte finns nån här som kan hjälpa mig. Jag ligger där, och väntar på att mitt liv ska ta slut. Jag känner hur det knakar till i nacken, och hur det onda försvinner. Jag är död. Jag öppnar uppspelt ögonen. Jag är i mitt rum. Det var bara en dröm.