Solen skiner aldrig igen

Filmen

Jag sitter på sängen. Klockan är 11:47. Idag skulle vi ha gått och kollat runt på stan, men jag fick feber så dom andra gör det utan mig. Jag har så tråkigt att det känns som jag ska dö.
Jag sätter på en film för att få nåt att göra. Filmen handlar om en flicka som heter Mira som hittar en gammal trädkoja och hux flux så hamnar hon i förritiden och måste rädda sin syster från att drunkna.
-Mira-
Jag står i skogen bredvid en gammal trädkoja som jag har hittat. Den ser mystisk ut. Jag går försiktigt in i den och tittar mig omkring. Det finns ett litet skrivbord och en låda med tidningar därinne. I skrivbordet finns en låda. Jag går fram och öppnar den försiktigt. I den finns ett foto och ett litet fickur som har stannat. Fotot föreställer två barn som leker på en strand. Då ser jag nåt mer i lådan. Det är en lapp som det står något på nåt annat språk på. Jag undersöker fickuret och hittar en knapp. Jag trycker på knappen, först händer det inget, men sen börjar klockan gå. Efter några sekunder inser jag att klockan går baklänges, och i samma stund som jag inser det, försvinner allt runtomkring mig. Allt är svart. Jag vet inte hur länge jag är i det svarta, det känns som en timme, men det kan ha varit bara fem minuter. Plötsligt försvinner allt svart och jag befinner mig på en strand. Jag ser några barn som leker en bit bort på stranden. Jag känner igen dom. Det är barnen från fotot. Jag går lite närmare för att få en närmare titt på dem. När jag kommer närmare får jag ett annat minne av dem. Jag har sett dem nån annan stans än på fotot. Jag tänker efter en liten stund, och sen kommer jag på det: det är min storasyster som liten. Min storasyster som var tolv år när jag föddes, och flyttade hemifrån när jag var åtta. Eftersom jag inte levde själv när min syster var liten, hade jag bara sett henne på några bilder. Plötsligt hör jag en röst i huvudet. Den säger:
'Du har kommit hit för att rädda din syster. Din syster, Olivia, och hennes föredetta bästis Johanna leker där borta på stranden. Dem kommer snart att gå ut i vattnet, utan att kunna simma, längre och längre ut, tills dom drunknar. Om inte du gör något åt det. För att rädda din syster, måste du, utan att bli sedd, dra upp henne på land igen. Annars kommer din syster ha dött innan du föds, och du kommer aldrig att ha träffat henne.' Min första tanke är: hur ska jag göra? Jag har inga erfarenheter av livräddning, och absolut inte utan att bli sedd. Men men, det här är min ända chans att rädda min syster. Jag smyger en bit bort på stranden igen, och går i vattnet. Jag håller andan och simmar under vattnet tills jag helt får slut på luft. Jag är bara kanske tio meter ifrån dem, som nu är på väg ut i vattnet. Jag sticker försiktigt upp ansiktet för att få luft, men i samma sekund hör jag min syster skrika högt, och i nästa sekund blir min syster och hennes bästis dränkta av en enorm våg. Jag simmar så fort jag kan dit och lyfter upp min syster så hon får luft. Men det är försent. Hon är död. Jag känner en tår tränga sig ut genom ögat. I nästa sekund ligger jag i min säng. Jag kommer inte ihåg någonting av vad som har hänt. Min syster dog innan jag föddes. Tror jag iallafall. Jag ligger i min säng, och tänker på hur det skulle ha varit att ha en storasyster. Jag känner en ensam tår rinna på min högra kind. Jag bestämmer mig för att fråga mamma om vi kan åka och lägga några blommor på graven. Jag går ut till köket.
- Mamma, kan vi åka till Olivias grav? Säger jag.
- Jag visst gumman, Säger hon.
På vägen till kyrkogården stannar vi vid en blomsteraffär och köper några rosor. När vi är framme på kyrkogården känner jag mig lite blyg. Jag går fram och lägger försiktigt rosorna framför gravstenen. Jag börjar gråta. Jag sätter mig på knä bredvid stenen och kramar den. Sen ställer jag mig upp igen. Jag läser texten på stenen samtidigt som jag följer den med fingret. I nästa sekund befinner jag mig på stranden igen. Först kommer jag inte riktigt ihåg, men sen minns jag. Jag måste rädda min syster. Den här gången springer jag tätt ut i vattnet och simmar allt vad jag har. När jag är ca fem meter ifrån dem tittar jag försiktigt upp. Jag ser vågen där borta. Jag simmar under vattnet fram till dem utan att dem märker mig. I samma sekund som vågen slår över lyfter jag upp båda två i luften så att dem hamnar med huvudena ovanför vågen. Min syster är räddad.
- Sara-
När filmen är slut lägger jag mig ner i sängen igen. Jag har lite huvudvärk. Efter en liten stund kommer mamma och Anton in genom dörren.