Solen skiner aldrig igen

Vad är det som händer?

Jag går långsamt upp. Jag har inte sovit så mycket inatt, eftersom jag inte gick och la mig fören klockan 2, och har drömt mardrömmar hela natten. Jag tar på mig kläder och knackar på hos Catie. Hon värkar inte heller ha sovit nåt, för hon gäspar stort när hon öppnar dörren.
- Godmorgon! Säger hon utmattat.
- Godmorgon! Säger jag en aning piggare.
- Ska vi gå? Frågar hon.
- Vardå? Frågar jag.
- Till kontoret, Säger Catie.
- Det är ju lördag, Säger jag och gör en förvirrad min.
- Vi måste skriva rapporter, Säger Catie.
- Dahh, Säger jag trött.
- Kan vi inte göra det på måndag? Frågar jag.
- Nej, Säger Catie kort. Vi går långsamt till kontoret och sätter oss. Jag skriver ner mina upplevelser och sånt. Vid lunch är vi äntligen färdiga.
- Nu ska vi bara sammanfatta det till tidningarna och sen är vi klara, Säger Catie. Jag ger henne en tröttsam blick.
-... Men det gör vi imorgon, Försäkrar hon.
- Bra, Säger jag. Jag går till mitt rum och lägger mig igen. Jag vaknar inte förens halv fem på eftermiddagen. Jag går upp igen. Först funderar jag på att fråga Catie, men sen bestämmer jag mig för att upptäcka lite på egen hand. Jag går ut i korridoren, men istället för att gå mot stora salen som jag brukar, så går jag åt andra hållet. Jag går där och tittar på alla saker omkring mig. Tillslut kommer jag till ett torg. Ett torg inne i palatset? Konstigt. Jag ser ett café och går dit. Jag beställer en cupcake och ett glas juice. Jag sätter mig ute på torget och äter. När jag är färdig går jag tillbaka till dörren, men när jag kommer ut befinner jag mig inte i en korridor, utan i en stor stad. Jag tittar upp. Det är blå himmel! Jag är inte i underjorden längre! Men varför står jag mitt i en gataa... Jag ser inte bilen som kommer mot mig. Jag känner en kraftig smärta och sen blir allt helt svart.

Jag vaknar upp i en säng. Jag kan knappt se rummet omkring mig, allt är bara så... suddigt. Det är som om allting snurrar runt. Det är svarta prickar som dansar omkring mig och gör allting ännu mer förvirrande. Jag försöker komma ihåg vad som hände, men bitarna vill inte falla på plats i hjärnan. Jag hör en svag röst.
- Sara? Säger den oroligt.
- Ja, Säger jag hest.
- Hur mår du? Frågar rösten.
- Jag mår bra, Försäkrar jag tyst.
- Vad bra, Säger rösten. Jag vet inte hur, men på nåt sätt lugnar rösten mig. Jag hör en annan röst.
- Fröken Catie, det är dags att gå nu, Säger den. Jag hör några fotsteg. Sen blir det tyst igen. Det var alltså Catie som jag pratade med. Jag får fasansfullt ont i huvudet och blundar igen. Tillslut somnar jag om.

Jag öppnar ögonen. Huvudvärken har avtagit, men jag mår inte så speciellt bra ändå. Jag ser fortfarande suddigt, men prickarna är borta och jag kan se konturer av saker i rummet jag ligger i. Det är ganska tomt, utom en stor apparat med en slang som går in i min hand. Jag ligger i sängen och tänker. Jag är som förlamad, och den här gången på riktigt. Någon kommer in i rummet. Hen går fram till mig och stoppar något i min arm. Ett litet stick, och sen blir allt svart igen.
-------------------------------------
Sorry för att jag inte uppdaterade igår. Jag har varit mycket med mina kompisar dom senaste kvällarna och inte kunnat skriva så mycket. Hoppas ni inte slutar läsa för det, jag ska försöka bättra mig.
Ha det bra!💓