Solen skiner aldrig igen

Måndag

Jag går med raska steg mot mitt skåp. Vi har tio minuters rast innan sista lektionen, men på dom tio minuterna behövde jag först ta min mattebok och mina andra grejer och så, sen gå och lämna dem i mitt skåp, sen gå ner till lärarrummet och fråga våran mentor en sak, sen upp igen och hämta mina saker till musiken, och sen gå ner till musiksalen. Jag tar mina saker och går ner till musiksalen. När jag kommer ner inser jag att det är fem minuter kvar, så jag går till cafeterian och köper en smoothie så länge.

Jag går från mitt skåp och ner till entrén. Musiklektionen gick ganska långsamt som vanligt, typ vi sjöng nån konstig sång och fick lära oss några ackord på gitarr. Vi fick i läxa att ta reda på lite fakta om något gammalt känt band som våra föräldrar lyssnade på, typ några låtar som dom hade gjort och så. Det värkar som nåt ganska kul för att vara en läxa, men det är ju ändå en läxa, och läxor är ju inte kul så alltså kommer det troligtvis att vara tråkigt. Jag går mot busshållplatsen och ställer mig och väntar. Det har blivit lite kallare så jag tog bussen i morse.
Jag går på bussen och 'blippar' mitt busskort. Jag sätter mig längst bak och dricker upp smoothien jag köpte innan musiken. När vi nästan är på stationen innan min, ropar dem i högtalaren:
- Nästa station är avstängd, så det går inte att gå av där! Satans också. Jag går av bussen och börjar långsamt gå genom den fuktiga luften. Jag tar en genväg genom skogen för att slippa gå så långt. Jag går in i skogen. Jag hör ett ljud, som en svag viskning.
'Kom... kom...' hör jag. Jag börjar gå snabbare, och tillslut börjar jag springa. Jag kommer ut ur skogen och befinner mig på en äng. Jag ser en skogsdunge och bakom den ligger mitt kvarter. Jag går genom dungen, men plötsligt hör jag ljudet igen. Tydligare den här gången. Jag stannar upp. Jag ser en skugga bakom ett träd i ögonvrån. Jag försöker skrika, men inte ett ljud kommer ut. Jag försöker springa, men står som fastfrusen i marken. Skuggan kommer närmare och ställer sig framför mig. Det är samma skugga som jag såg på hotellet, och som den jag och Ella såg i mitt rum. Då förvandlas skuggan till...
Nej, det kan inte vara sant! Tänker jag.
Det FÅR inte vara sant! Men det är som jag tror. Det är spionen. Spionen som kom till mitt fönster. Spionen som kom till vårt hotellrum. Spionen som nu står framför mig. Jag försöker lugna ner mig. Andas Sara! Andas!
'Så... vi möts igen' Säger hon med tankekraft.
'Det gör vi' tänker jag och märker hur rädd jag låter.
'Var inte rädd! Jag har bara kommit för att berätta om ditt öde' Tänker hon.
'Jag trodde inte människor härskade över andra människors liv' Tänker jag surt.
'Nej, det gör jag inte heller... jag är bara här för att berätta om det!' Tänker hon.
'Och hur vet du det?' Tänker jag stöddigt.
'Det har härskaren berättat!' Tänker hon som om det vorde en självklarhet.
'Vilken härskare?' Tänker jag en smula oroligt.
'Det får du veta när du kommer dit!' Tänker hon lite glatt.
'Vart då?' Tänker jag oroligt.
'Det är ju det jag ska förklara!' Tänker hon lite frustrerat.
'Jo, såhär är det, att du ska komma till våran värld!' Tänker hon.
- Va?!!! Säger jag högt.
'Ja, du kommer att jobba åt härskaren' Tänker hon som om det var nåt bra.
'Men om jag vägrar då?!' Tänker jag stöddigt.
'Ja, det... kan du inte göra om vi säger så. Det är det Ödet som bestämmer' Tänker hon helt naturligt.
'Men du kan inte bestämma mitt öde!' Tänker jag argt.
'Nej nej nej! Det är det ju Ödet som gör!' Tänker hon.
'Ja precis, så det kan ju inte du veta!' Tänker jag.
'Jo, för härskaren har berättat det för mig!' Tänker hon.
'Och vem sa det till honom?' Tänker jag och försöker låta stöddig.
'Det gjorde Ödet själv!' Tänker hon.
'Och vem är Ödet?' Tänker jag frustrerat.
'Åh. Han är jättesnäll. Han är typ nån sorts kattdjur. Fast han kan prata med människor. Typ som den där svinksen eller vad han hette' Tänker hon. Plötsligt börjar ett liten armband som hon har på armen blinka.
'Måste gå! Ses när du är framme! Hejdå!' Också är hon borta. Som om ingenting hade hänt. Jag fortsätter gå hemåt. När jag är hemma spolar jag upp ett varmt bad och tänker på vad som just hänt. Nej, det måste vara någon som skämtar med mig! Så bara måste det vara!