Solen skiner aldrig igen

Begravningen

Jag och Catie står på palatsets kyrkogård. Härskaren är död. En tår tränger sig ut och rinner långsamt ner för min kind. Jag tittar på graven. Sen tittar jag upp på alla som står runt omkring. Alla som jobbar på palatset är på begravningen, samt några andra som bor i staden. Alla är välkomna. Toylan, som är som underjordens präst, säger några ord, och sen får alla gå fram och lägga blommor på graven. Den är fint ordnad med blommor, ljus, och en vacker gravsten. Efter en stund går jag och Catie hem. Vi går båda två in i hennes rum. Vi sätter oss på hennes säng, mitt emot varandra. Vi sitter och tittar på varandra en lång stund. Det blir nästan en sån där pinsam tystnad. Jag försöker komma på något att säga, men varken min hjärna eller min mun värkar vilja sammarbeta med mig.
- Vill du gå och äta middag på nån restaurang? Frågar Catie tillslut.
- Okej, Säger jag och märker knappt hur pipig jag låter. Jag får in till mitt rum och tar på mig en klänning och en kofta, och sen sminkar jag mig. Jag tar mina saker och går in till Catie. Vi går tysta genom korridorer, trappor och rum. Jag gör först, och sen Catie. Vi ska gå till en enkel restaurang som ligger vid ett litet köpcenter. Vi går in och sätter oss vid ett bord. Det kommer en mörkhyad tjej som ser ut att vara i Caties ålder och ger oss menyer. Jag beställer en potatissoppa och Catie beställer en skaldjurspasta. Vi säger inte så mycket medan vi äter.
- Så, undrar vad som kommer hända nu, Säger jag tillslut.
- Mm, Säger Catie och suckar. Jag rör runt lite i maten. Jag äter upp det sista av min potatissoppa, och sen sitter jag bara och tittar på alla runt omkring.
- Ska vi gå? Frågar Catie när hon också har ätit upp.
- Visst, Säger jag. Vi går långsamt genom alla korridorer tillbaka. Jag byter om och får och lägger mig så fort jag kommer hem. Jag ligger i sängen ett tag. Jag kan inte somna. Tillslut bestämmer jag mig för att gå upp. Jag tar på mig en munkjacka över min pyjamas, och sen tassar jag ut i palatset. Jag smyger tyst genom korridorer och salar. Upp och ner för trappor. Tillslut är jag framme. Jag står nu på kyrkogården vid härskarens grav. Jag sätter mig bredvid den och tittar. Efter ett tag upptäcker jag att jag är så trött att jag knappt kan stå på benen. Då tassar jag tillbaka och lägger mig. Den här gången somnar jag direkt.