Solen skiner aldrig igen

Upp!

Hela tisdagen gick åt att visa mig runt i palatset och att Catie skulle visa mig hur jag skulle bete mig där uppe och sånt. Den kvällen var jag så taggad att jag inte somnade förens klockan tolv. Nästa morgon vankar jag och hoppar upp ur sängen. Jag klär på mig och borstar tänderna innan jag går min vanliga väg till jobbet förbi caféet. När jag kommer dit är Catie som vanligt redan där.
- Heej! Säger jag.
- Hej! Säger Catie.
- Ska vi gå? Frågar jag upphetsat.
- Visst! Säger Catie och går till bokhyllan. Vi går till det hemliga rummet och sen in till hissen. Vi åker ner under tystnad.
- Är du redo? Frågar Catie när vi är nere.
- Ja! Säger jag. Catie går fram till klippväggen, men istället för att stanna så går hon rakt in i den. Eller, inte in i den, utan IGENOM den. Hon bara hår rätt in i berget och försvinner.
- Kommer du? Sticker hon plötsligt ut huvudet och säger. Jag springer efter och in i väggen jag också. Jag kommer in i ett ganska litet rum med stenväggar och bara en liten lucka på väggen. Catie öppnar luckan och tar ut något. Det är en stor ring med något som blinkar i mitten. Hon tar den, sen tar hon tag i min arm med andra handen, och så kastar hon upp ringen i luften. Och vips, så står vi uppe i den riktiga världen. Vi står ovanför Klippan.
- Vad ska vi göra nu? Frågar jag.
- Gå runt lite, just nu är det inget uppdrag, jag ska bara visa lite saker och så, så att du lär dig, Säger Catie. Vi går in i skogen och vandrar genom den mot mitt område. Eller, det var mitt område. Efter ett tag hör jag röster nån stans ifrån.
- Är du inte rädd att nån ska se oss? Viskar jag.
- Nej, bara dom utvalda kan se oss, Säger Catie lugnt. Tillslut kommer vi fram till dom vi hörde prata. Det Ella och någon jag inte känner igen. Dom skojar och skrattar, dom värkar nästan som om dom är bästisar. Jag börjar nästan gråta. Dom vet inte ens vart jag är.
- Tror du inte dom saknar mig? Frågar jag.
- Dom minns dig inte, Säger Catie kort.
- VA? Säger jag chockat.
- Ja, för att dom inte ska leta efter sig och allt sånt, så raderas alla deras minnen av dig, Säger Catie självklart. Den här gången kommer det faktiskt en tår.
- Kan vi gå hem igen? Frågar jag med ynklig röst.
- Vi kom ju precis, Säger Catie.
- Jag vill hem! Säger jag och snyftar. Några tårar tränger sig fram och rinner långsamt ner för mina kinder.
- Vi går väl hem då, Säger Catie och tittar på mig. Hon klappar mig försiktigt på axeln. Jag vänder mig om och börjar springa tillbaka. Catie följer efter mig och försöker göra mig gladare. Efter vad som känts som en evighet så är vi äntligen framme.
- Hur kommer vi ner? Frågar jag.
- Hoppa bara! Säger Catie.
- Är du galen? Säger jag upphetsat.
- Nej, jag lovar, hoppa! Säger Catie.
- Du får börja i sån fall! Säger jag. Catie bara rycker på axlarna och hoppar. Rakt ner avgrunden hoppar hon. Jag vågar inte stå där helt själv så jag hoppar också. Jag får en känsla av att jag flyger när jag är där i luften. Jag närmar mig marken allt mer och mer, men när jag precis ska ramla och slå ihjäl mig, så fångas jag upp av luften.
- Sa ju det! Säger Catie som redan är nere.
- Men. Hur? Säger jag häpet och hoppar ner från det som fångade mig.
- Det är ett sorts lager som fångar upp folk som kommer ner, ifall man på nåt sätt blir jagad där uppe, så kan man bara hoppa, Förklarar Catie.
- Kan inte dom hoppa efter då? Frågar jag.
- Lagret gör så att dom som inte kommer från underjorden bara teleporteras tillbaka upp, Säger Catie.
- Hur vet den vilka som kommer härifrån då? Frågar jag.
- När vi går igenom bergsväggen så skannar den oss, Säger Catie. Dom har värklien bra uppfinningar här nere.
-------------------------------------
Sorry för kort kapitel men hinner inte skriva mer💓