Solen skiner aldrig igen

Emma, Leo och Tiffany

Catie suckar tungt.
- Det är väl bäst att jag berättar, nu när du redan vet så mycket, Säger hon och tittar trött på mig. Man ser på hennes ögon att hon är ledsen.
- Jo, såhär är det, Börjar hon.
- Jag, jag vet inte riktigt vart jag ska börja, Avbryter hon sig.
- Jag kom hit på samma sätt som du, från överjorden. Det är tre år sen nu, Säger hon.
- Men, det var inte bara jag, utan också... Tiffany. Min storasyster Tiffany, Säger hon tungt.
- Har du en storasyster? Frågar jag nyfiket.
- Nej, jag HADE en storasyster, Säger hon argt.
- Oj, förlåt, Säger jag och sätter mig närmre henne. Man ser hur hennes ögon blir blanka.
- Tiffany var världens bästa människa, och hon ville alltid hjälpa dom som behövde hjälp. Vi kom båda två till palatset, men dom gillade inte henne här, så hon blev utslängd i staden. Som tur var så hittade hon en billig lägenhet nästa direkt, så hemlös var hon inte. Catie avbryter sig med en nysning.
- Fortsätt, Säger jag tyst.
- Och sen, ett år senare, fick hon ett barn. Emma.
- Emma från barnhemmet? Avbryter jag.
- Jag kommer dit, Säger Catie och tittar trött på mig.
- Tiffany tog hand om henne så gott hon kunde, hon gav henne mat och så, men dom hade inte så mycket pengar. Men, efter ungefär ett halvår, fick Tiffany cancer. Och dog, Säger hon plågsamt. Tårar rullar ner för hennes kinder. Jag klappar henne försiktigt på axeln.
- Det fanns ingen som kunde ta hand om Emma, Fortsätter hon gråtandes.
- Och jag fick inte ha henne här. Jag var nära på att säga upp mig, men ångrade mig. Så lilla Emma hamnade på det gamla barnhemmet.
- Hur länge var hon där? Avbryter jag.
- Jag vet inte riktigt, men ungefär ett år tror jag. Hon är iallafall inte kvar, Säger hon med pipig röst.
- Förut brukade jag hälsa på henne minst en gång i månaden, men sen... Hon avbryter igen.
- Sen förbjöd härskaren mig att gå dit, Nästan viskar hon.
- Men sen när du kom, så ändrade han sig, för han kunde inte hålla dig kvar här inne resten av ditt liv, och han måste ha samma regel för alla med samma jobb, så du blev min räddning. Du fattar vad jag menar. Ett litet leende syns på hennes läppar.
- Men det var redan försent, Säger hon tyst. Hon börjar storgråta. Jag lägger armen på hennes axel och kramar henne försiktigt.
- Hon kan vara var som helst nu. Men hon har det väl iallafall bra. Hon har en familj nu, Säger hon hest. Hon går långsamt bort mot sitt lilla skrivbord och hämtar något. Det är ett foto. Hon räcker mig fotot och jag undersöker det. Det föreställer två tjejer och en bebis.
- Där är jag, där är Emma, och där är Tiffany, Säger hon och visar på fotot.
- Hur gammal är Emma nu? Frågar jag.
- Två år, Säger Catie kort.
- Och... hur gammal är, jag menar skulle Tiffany ha varit nu? Frågar jag.
- Tjugotre tror jag, Säger hon.
- Hon var fem år äldre än mig, Förklarar hon. Jag kramar henne snabbt och går tillbaka till mitt rum.

Jag tittar på min klocka som jag lagade igår. Fem i halv tio. För en gångs skull vaknar jag inte av att Catie hoppar på min säng. Jag går upp och tar på mig dom nya kläderna som jag köpte igår. Jag går trött mot dörren till mitt rum och öppnar den. Jag går ut, och sen bort till Caties rum som ligger bredvid mitt. Jag öppnar försiktigt dörren för att inte väcka henne. Om hon nu inte redan är vaken. Till min stora förvåning ligger hon på det kalla golvet, och istället ligger ett litet barn i sängen. Det är en kille som ser ut att vara 4-6 år. Jag sätter mig bredvid Catie och tittar undersökande på henne.
- Catie, Viskar jag. Det händer inget.
- Catie? Säger jag igen. Catie öppnar långsamt ögonen.
- Mm... Mumlar hon. Hon sätter sig upp och tittar på mig.
- Varför ligger du på golvet? Frågar jag.
- Va? Jag vet inte riktigt... Säger hon.
- Okej, men vem är det? Frågar jag och pekar på pojken i hennes säng.
- Vaaa? Säger hon och tittar på sängen. När hon får syn på honom rycker hon till.
- Nej... nej nej nej... Mumlar hon och springer till skrivbordet med bara pyjamas. Hon tar fram nån sorts kalender.
- Nej nej nej, jag hade helt glömt! Säger hon.
- Vadå? Frågar jag.
- Jag ska passa Leo den här veckan! Säger hon lite panikslaget.
- Vem är det? Frågar jag.
- Det är...
- Va tyst!! Skriker plötsligt pojken som antagligen heter Leo.
- Jag vill faktist sova nu va tyst! Säger han argt och drar upp täcket över huvudet.
- Ja självklart! Säger Catie. Hon visar med handen att jag ska gå.
Okej då! Mimar jag. Jag går tillbaka till mitt rum och stänger dörren om mig. Efter tre minuter kommer det in en lapp i min brevlåda. Den är från Catie.
Hej, han sover nu, vi möts i stora salen klockan ett, jag förklarar där! // Catie