Solen skiner aldrig igen

Pausad tid?

- Du, Ella jag måste berätta e... Mer hinner jag inte säga förens allt bara tar slut. Det är som om marken under mig spricker. Allt ramlar samman och jag faller. Jag bara faller. Allt är bara helt svart. Jag landar med en duns. Jag vet inte vart jag är, allt är bara svart. En gestalt närmar sig mig. Jag ser inte vem det är, men jag känner på något sätt att det bara vill mig väl. Jag slappnar av. Jag försöker ställa mig upp, men jag ramlar ner igen. Det är som om jag dras med all kraft mot marken.
- Vem är du? Lyckas jag få ur mig. Skuggan svarar inte, utan sätter sig istället bredvid mig.
- V-vad vill du mig? Får jag efter en stunds tystnad fram.
- Ta det lugnt, det är ingen fara! Säger en röst. Jag känner igen den, men jag kan bara inte sätta fingret på vem det är.
- Va-vad händer? Säger jag och huttrar till. Allt känns så kallt och hårt. Jag får inget svar. Det går en stund. Tillslut samlar jag ihop mig, och ställer mig upp. Jag tar ett steg. Jag tar ett till. Men så ramlar jag igen, och sen blir allt ljust. Ljust och färgstarkt. Jag tittar mig omkring. Allt är vackert, och det är blommande körsbärsträd överallt. Jag känner igen det här stället. Jag vänder mig om, och där står hon. Angelina. Hon vinkar lite försiktigt åt mig, och jag går fram till henne.
- Vad är det som händer? Frågar jag. Min röst är ostadig, och det känns som om jag kommer börja gråta.
- Jag vet inte, Säger hon lite oroligt. Jag tittar oroligt runt omkring mig igen. Först nu ser jag att jag är i landet mittemellan.
- Angelina, kommer jag dö? Frågar jag ännu mer oroligt.
- Nej, Säger hon.
- Men, vad gör jag här då? Frågar jag, och jag vet inte varför men jag får en aning arg ton.
- Jag vet inte riktigt, men jag tror at det har blivit nån sorts stopp i din tid, Säger Angelina.
- Va? Hurdå? Och vadå min tid? Säger jag förvirrat, och fortfarande lite argt.
- Det är lite svårt att svara på, men det finns dom som jobbar med allas olika tider, och ibland blir det strul, och då pausas tiderna på nåt... Angelina börjar prata lägre och lägre. Sakta men säkert blir hon allt suddigare, och tillslut försvinner hon, och även allt annat i min omgivning.
Jag vaknar upp i ett litet rum. Det är kojan i Ellas rum.
- Vad var det du ville säga? Frågar Ella.
- Jo, jag kom just på att jag har........ Men sen blir allt tvärtyst. Det kommer inte ut nåt ljud ur min mun.
- Du har? Säger Ella frågande.
- Jag har....... Samma sak den här gången.
- Äsch, glöm det, Säger jag sen.
- Okej... Säger Ella lite irriterat.
- Ska vi kolla på filmen eller? Frågar jag.
- Visst! Säger Ella, och sen sätter hon på filmen.