Solen skiner aldrig igen

Zombies!

Jag ser någon stå där borta. Det är David. Han ser ledsen ut. Jag går fram till honom.
- Hej! Säger jag. Han svarar inte.
- Hej! Säger jag igen. Han svarar fortfarande inte. Han bara står där helt tyst och ser ledsen ut.
- Ehh varför svarar du inte? Säger jag lite frustrerat. Då vänder han sig mot mig. Han är helt vit i ansiktet och har en knallblå blåtira runt vänstra ögat. Han har ett stort rivmärke över kinden och hans kläder är helt sönderslitna. Han stirrar tomt på mig. Det känns läskigt.
- Ehh... Vad har hänt? Frågar jag och backar lite. Han svarar inte, utan bara fortsätter stirra tomt på mig och tar ett steg mot mig. Jag tar ett steg till bakåt men han följer efter. Jag tar ett steg till bakåt och börjar springa. Han följer efter. Jag springer och springer tills jag knappt kan andas längre. Jag vänder mig om och kollar om han är kvar. Han är strax bakom mig och jag tar i allt vad jag har för att komma ifrån honom. Men jag ser inte att det ligger en stor sten på marken. Jag faller över den och blir kvar på marken. Han kommer ifatt mig och står ovanför mig och tittar ner på mig. Då ser jag mamma och Anton och Frida komma ut ur en port. De är lika vita i ansiktet som David. De ser ut som nån sorts zombies. Min bästis Ella och hennes mamma kommer också ut ur en port och börjar komma mot mig. Det kommer ut massor av folk ur alla hus och kommer mot mig. Alla är lika bleka i ansiktet. Jag lyckas komma på fötter igen men kommer inte långt fören David griper tag i mitt ben. Han håller fast mig och känner med sin hand i mitt ansikte. Jag försöker slita mig men misslyckas. Jag skriker högt. Han sätter handen framför min mun. Jag biter honom för att han ska släppa mig. Det gör han. Jag springer allt vad jag kan för att komma undan. Jag är förföljd av zombies som kommer från alla håll. Tillslut kommer jag till ett litet torg med hus runt. Det kommer zombies från alla hus. Den enda flyktväg jag ser är ett torn i mitten av torget. Jag springer fram till det och känner på dörren. Låst. Jag bankar och slår på dörren men det händer inget. Zombierna är snart ifatt mig igen. Då ser jag en nyckel sticka fram under en list under dörren. Jag tar ut den och låser upp så fort jag kan. Jag går in och stänger dörren efter mig men upptäcker att det inte finns nåt nyckelhål på andra sidan. Satan också! Tänker jag. Jag börjar springa uppför trappan. Jag hör hur dörren öppnas där nere. Jag fortsätter springa uppför trappan, men trappan tar så småningom slut. Det ända som finns där är ett litet rum med en soffa och ett bord. Och en dörr. Jag känner på dörren. Den är öppen. Jag öppnar och går ut på en liten balkong. Jag försöker hitta en stege eller nåt för att komma ner. Då ser jag hur zombiesarna kommer upp från trappan. Alla tittar åt mitt håll och börjar gå mot mig. Balkongdörren öppnas och de går mot mig. De är bara några decimeter ifrån mig nu. Så jag bestämmer mig för att hoppa. Jag tar lite satts, och hoppar över balkongräcket, och ner på marken. Jag upplever just nu mina sista sekunder i mitt liv, Tänker jag. Sista sekunderna... Jag vaknar med en duns ner på marken. Jag har ont i huvudet och armarna och benen. Det var bara en dröm, det var bara en dröm! Tänker jag. Jag kollar på klockan. 02:23. Jag går och lägger mig igen.