Solen skiner aldrig igen

Sista dagen

Imorgon ska vi åka hem igen. Vi har varit i Spanien i en vecka nu. Det känns tråkigt att åka hem, men jag saknar mitt rum lite också. Jag börjar packa ner några grejer i min väska när mamma kommer in i mitt rum.
- Hej gumman, vi tänkte gå till stranden, hänger du med? Frågar hon.
- Mm, Säger jag. Jag tar min slitna baddräkt och ett stort badlakan. Sen går jag ut till mamma.
- Dom andra har redan gått så vi får skynda oss lite, Säger hon.
- Okej, Säger jag och stoppar i fötterna i flippsfloppsen. Jag slänger väskan över axeln och går ut genom dörren. När jag kommer ut till receptionen ser jag något; en svart skepnad som kommer mot mig. Jag stannar upp och tittar bakom mig. Var är mamma? Hon var ju bakom mig alldeles nyss. Den svarta skepnaden kommer allt närmare. Och mamma har fortfarande inte kommit. Den svarta skepnaden är nu kanske bara en meter ifrån mig, men när den är typ några centimeter ifrån mig, så bara försvinner den ut i tomma intet. Jag står där ett tag och kan knappt röra mig. Tillslut lossnar det och jag kan gå igen. Precis när jag vänder mig om plingar hissen till, och när den öppnas ser jag att det är någon i en svart mantel och svart hatt. Jag skriker till och backar lite. Men när personen kommer ut ur hissen och lyfter på hatten ser jag att det bara är mamma.
- Varför skräms du sådär?! Nästan skriker jag. Folk i receptionen kollar konstigt på oss.
- Det var krångel med nyckeln så jag kunde inte låsa. Men tillslut gick det, Säger mamma som om det var en självklarhet.
- Men kläderna? Säger jag undrande.
- Ja, det här är min vanliga sjal och hatten är lila, den såg bara svart ut eftersom lampan i hissen var trasig, Säger hon som om hon läste mina tankar.
- Okej, men nu går vi! Säger jag. Vi går ut från hotellet och ner mot stranden. Först hittar vi inte dem andra, men efter en stunds letande så hittar vi dom. Jag tar på mig badkläderna och hoppar i det kalla vattnet. När det nu är sista dagen måste man väl ändå njuta av den.