Solen skiner aldrig igen

Han igen

Vi kommer fram till parken prick klockan halv ett. Frida och Anton springer bort till gungorna medan jag och mamma dukar fram lunchen på en stor äng. När vi är färdiga får mamma ett jobbsamtal som hon måste ta. Under tiden övar jag på att stå på händer i gräset. Det går inget vidare så jag sätter mig ner på picknick filten istället. En nyckelpiga kryper upp på filten. Jag sträcker fram handen och tar upp den. Mamma har just pratat färdigt i telefon, när Anton kommer springandes i full fart.
- Frida slog mig! Tjuter han.
- Han börja! Skriker Frida som kommer springandes efter honom.
Mamma bara tittar konstigt på dem.
- Måste ni bråka precis hela tiden?! Säger hon.
- Kom och ät lite lunch istället, Säger hon och sätter sig på filten. Dem sätter sig också ner och börjar äta. Jag ska just ta en tugga av min macka, när jag ser honom. David. Han sitter på en bänk en bit bort och håller på med sin mobil. Han ser mig inte. Utan att veta om det själv, reser jag mig upp och börjar gå mot honom.
- Vart ska du? Frågar mamma.
- Ehh... Jag... Börjar jag.
Då stoppar han undan mobilen. Han ser mig och vinkar glatt.
- Jag tror det är min klasskompis som sitter där borta, Ljuger jag.
- Vem då? Undrar mamma.
- Du känner honom nog inte, Säger jag för att hon ska sluta fråga.
- HONOM? Säger Frida och ser romantisk ut.
- Sluta! Säger jag. Jag börjar gå ditåt.
- Vänta! Säger mamma. Jag bryr mig inte. Jag vill träffa honom igen. Jag sätter mig bredvid honom. Jag kände mig lite påfrestande.
- Hej! Säger jag.
- Ehh hej, Säger han.
- Tack igen, Säger jag.
- Varsågod, Säger han.
- Vi kanske kan träffas nån gång och typ.. göra nåt, Säger han. Jag ramlar nästan baklänges ner från bänken. Han tar tag i min hand och drar tillbaka mig. Jag ramlar ner i hans knä. Pinsamt.
- Oh, jag är så klumpig, Säger jag och reser mig snabbt upp igen. Det plingar till i hans mobil. Han tar upp den och kollar.
- Jag måste gå, Säger han. Han reser sig upp och tar några steg.
- Vänta! Säger jag. Jag tar fram en lapp med mitt mobilnummer och ger till honom.
- Ring mig! Säger jag. Han går in bland några träd bakom bänken. Och så är han försvunnen.