Älskade styvbror

3/3

  Jag sitter i soffan med mitt ben skakandes, jag fryser och ett lätt illamående ligger över mig. Klockan är över midnatt, dagen då Tony kysste mig är officiellt över. Och av någon anledning så känns det som om hans liv också är det. Rickard och mamma åkte snabbt, precis efter att Rickard la på. Men jag fick inte följa med. Nu har jag suttit här i mer än en och en halv timme utan att höra något annat än kylen som surrar. 

När ytterdörren öppnas flyger jag upp, jag står där och väntar med andan i halsen på att någon ska komma in i vardagsrummet. Jag hör steg i hallen, steg som bara tillhör en person. Inte de tre jag hoppades på. Mamma kommer in genom valvet, hennes ögon är rödkantade och tårar rinner längst hennes kinder. Jag känner hur mitt hjärta slår hårdare och hårdare. Jag väntar desperat på att hon ska säga något, men det gör hon inte. Hennes ansikte förvrids och hon börjar hulka, hon faller ner på golvet som i en hög och gråter. Jag har inte sett min mamma gråta sen jag var ett och pappa drog, och det kommer jag inte ens ihåg. Mina ögon tåras när jag går fram till henne. Du är inte död, du är inte död, du är inte död. Jag upprepar det i mitt huvud som ett mantra.

"Mamma" min röst dryper av gråt. "Vad är det som händer?"

Hon tar några minuter för att samla sig, och sen några glas vin. Vi sitter i soffan med händerna sammanflätade.

"Sandra" mamma pratar med sin pedagogiska röst. "Kommer du ihåg att jag berättade om Tonys mamma?"

"Ja" säger jag och nickar. Tanken på att hon är död flyger förbi och mitt mantra fortsätter. Du är inte död, du är inte död.

"Depression är en psykisk ohälsa som i många fall går i arv..." fortsätter hon men jag avbryter.

"Mamma! Var är Tony?"

"Sjukhuset"

"Varför?" paniken stiger i kroppen och mitt hjärta börjar bulta igen.

"För att han, rätt länge nu, har varit väldigt deprimerad och idag så fick han betydligt svårare att stå emot de känslorna." mamma pausar. "Och skar sig själv i handleden"

Jag spärrar upp ögonen och tappar förmågan att andas. 

"Är han...? Jag menar har han...?" jag stammar och bli plötsligt väldigt illamående.

"Nej, han lever" mamma stryker min kind och ser mig i ögonen. "Han var vid kyrkogården och en kvinna gick förbi och såg honom. Han har förlorat ganska mycket blod, men han kommer bli bra. Rickard är där nu, de håller alltid kvar folk i minst sjuttiotvå timmar efter ett självmordsförsök så ingen av dem kommer hem på en stund. Jag är här för att hämta lite kläder åt dem."

"Får jag följa med tillbaka? När du ska lämna kläderna alltså"

"Nej" mamma ser beklagande ut.

"Varför inte?!" nu skriker jag och mamma ryggar tillbaka.

"Han.." mamma tvekar.

"Han vad?"

"Han vill inte träffa dig" hennes ord träffar mig som en kniv.

"Varför?" viskar jag.

"Jag vet inte. Rickard sa det till mig, jag ville inte starta någon jobbig konversation med honom. Det här är det andra självmordsförsöket i hans liv på mindre än ett halvår, och den här gången var det hans egna son."

"Tonys mamma"

"Precis"

"Tog hon livet av sig förra året?"

"Ja, i november. Det sa jag till dig"

"Jag trodde att du menade för ett år sen" samtidigt som jag säger det så poppar en tanke upp i mitt huvud. Mamma och Rickard har varit tillsammans sen tidigt augusti. "Mamma" fortsätter jag och ser på henne.

"Ja?"

"Var Rickard otrogen mot Malin med dig?"

Hon ser överraskat upp på mig.

"Absolut inte, varför tror du det?"

"Om hon dog i november"

"De skildes när Tony var fyra. Men exfruns död kan vara jobbig ändå, särskilt när man har barn ihop. Tony är ganska lik sin mamma, de har samma ögon"

"Har du träffat henne?"

"En gång, ja. När jag och Rickard började prata om att flytta ihop så ville hon träffa mig, jag skulle ju vara den som bodde med hennes son. Jag tyckte inte alls att det var konstigt."

"Var hon trevlig?"

"Det var hon. Väldigt trevlig" mamma ler mot mig och ser ut som om hon ska säga något mer, men hennes telefon ringer. "Älskling, hej" mammas röst är så mjuk och omtänksam att jag börjar gråta igen. "Hur är det med honom?" hon är tyst en stund när Rickard svarar. "Och hur är det med dig?" tystnad igen. "Jag förstår det. Förlåt, vad sa du?" en längre paus den här gången. "Absolut, i hans skrivbordslåda?" hon ler smått. "Jag fixar den, okej, jag älskar dig också" hon lägger på.

"Vad ville han?" frågar jag.

"Tony ville ha sitt ritblock"

"Så han är vaken?"

"Ja, lite groggy men stabil nog för att prata" hon stryker mig över håret. "Jag måste packa deras saker nu, stumpan" med de orden så går hon upp för trappan och jag hör henne gå in i Tonys rum. Hans dörr knarrar alltid lite, vilket är både mysigt och skitjobbigt. Det är mysigt på dagarna för då kan jag liksom höra  att han är där, men på nätterna när han blir typ törstig eller kissnödig så vaknar jag lite halvt av hans dörr och eftersom att jag undrar vad det är som låter så vaknar min kropp helt, och sen kan jag inte somna om. Men nu somnar jag utan problem.

När jag vaknar är det ljust ute och lukten av pannkakor flyter runt i rummet. Jag går in i köket där mamma, mycket riktigt, steker pannkakor.

"Hej gumman!" säger hon när hon får syn på mig. Glädjen i hennes röst går inte att missa.

"Har något bra hänt?"

"Inte direkt, jag är bara så tacksam för att jag har dig" hon omfamnar mig hårt.

"Har något hänt med Tony?"

"Nej, inte direkt. Han var uppe och kräktes inatt tror jag, men det bör inte vara någon fara."

"Varför kräktes han?"

"Det kan man inte veta. Utmattning, matförgiftning, magsjuka. Det finns många möjligheter."

Jag sätter mig vid bordet.

"Hur många pannkakor är det här egentligen, mamma?"

"Äsch, jag vet inte. Hundra kanske, ät nu"