Älskade styvbror

19/10

           

Jag knackar på dörren igen, bara för att försäkra mig om att han inte är därinne. När han fortfarande inte öppnar så trycker jag försiktigt ner handtaget och öppnar den. Det drar kyligt från ett öppet fönster och lampan är släckt. Man blir ju inte jättesugen på att gå in.

Men det gör jag ändå. Det första jag gör är att stänga fönstret, för det går fan inte att vara här inne utan att frysa ihjäl, och sen tänder jag lampan.

Jag har aldrig varit i Rickards arbetsrum förut. Dörren är alltid stängd, och om man knackar så kommer han ut istället för att släppa in en. Hans skrivbord är det maffigaste jag har sett. Det ser ut att vara gjort av någon form av ek och pryds av en tjock, mörk glasskiva. Lyxigt som fan alltså. Och väldigt välorganiserat. Två fotoramar står i högra hörnet, men utöver det finns inget personligt, bara lika långa blyertspennor som är perfekt vässade och mappar med tydliga markeringar på.

Jag går runt till andra sidan och ser på bilderna. Holy shit. Hela jag svajar till och jag kan inte göra annat än att gapa. Den ena bilden är på Tony som står framför en bil med en överkörnings-skylt som klippts i två bitar, dagen han tog sitt körkort antar jag. Han ser yngre ut, lyckligare, och det är tillräckligt för att få det att värka i mitt hjärta, men det är inte den bilden som jag reagerar på. Det är den andra som får mig att bli torr i halsen.

En betydligt yngre Rickard står lyckligt skrattandes i kostym bredvid en mörkhårig kvinna i brudklänning. Malin. Det är Rickard och Malin på deras bröllopsdag. Han sitter här inne flera timmar varje vardag, jobbar bredvid en bild av sin exfru, inte konstigt att han inte släpper in någon.

Nu är jag helt säker, han älskar henne fortfarande. Man har inte sitt bröllopsfoto på display om man har gått vidare, och det finns betydligt fler tecken.

Jag skakar på huvudet. Det var en överraskning, och den tog för mycket fokus, men det var inte därför jag kom hit. Jag ruskar på mig för att vakna till och öppnar den översta lådan. Det bruna kuvertet jag letar efter är det första jag ser, men nyfikenheten efter bilden är för stor och jag öppnar nästa låda. Den är bara fylld med jobbpapper och annat tråkigt. Den tredje lådan är likadan och den fjärde är tom. Så jag återgår till det bruna kuvertet som mamma gav till Rickard, öppnar det och drar ut papperna i det.

Det är äktenskapsförordet, signerat att dem båda. Hon signerade det.

"Sandra" säger Rickard plötsligt från dörröppningen. "Kan jag hjälpa dig med något?"

Jag fryser till is, värre än någonsin tidigare. Rickards normala artiga ton är som bortblåst och har ersatts av en skrämmande kyla.

"Rickard" lyckas jag stamma fram.

"Det är mitt namn, ja. Vad gör du här inne?"

"Jag letade efter det här" svarar jag ärligt och håller upp kuvertet.

"Varför då?"

"För att jag trodde att det handlade om barnet" ljuger jag. "Jag såg er på golvet i måndags, okej? Och jag är trött på att ingen berättar saker för mig"

Han granskar mig med hård blick, men efter några sekunder så mjuknar den.

"Okej" säger han. "Gör inte om det"

"Snälla, Rickard" vädjar jag. "Berätta för mig. Vad är det som händer?"

"Jag tror att det lutar mot att behålla det. Barnet alltså"

Jag har sett Rickard sucka så pass många gånger att jag kan se på honom att han suckar inombords.

"Vill du inte det?" frågar jag och sätter mig i stolen.