Älskade styvbror

6/12

Snön har börjat leta sig in genom mina skor och påminner mina fötter om vilken årstid det är. Försiktigt sneglar jag på Rickard och hans tomma ansiktsuttryck. För en timme sen skrattade han, och nu ser det ut som om han inte ens vet vad känslor är.

Det är så fascinerande hur en liten detalj kan ändra så mycket, hur bara en blinkning kan rubba hela balansen. Jag kommer knappt ihåg någonting från middagen. Men jag vet att allt var bra tills mamma började poppa popcorn.

Hon brände dem, såklart, och gick genast in i försvarsläge och började skylla på oss andra. Det var mitt fel för att det var jag som föreslog popcorn, det var Rickards fel för att det var han som öppnade den andra vinflaskan, och det var Patricks fel för att han inte tipsade henne om att ha olja i kastrullen. Samtidigt var det även Tonys fel, eftersom att det var han som bjöd in oss. En stund trodde jag att hon tillochmed skulle börja skylla på Bamse, men han slapp undan.

Därefter blir mina minnen oklara. Mamma började skrika om någonting, och som vanligt var det självklart hon som var offret i situationen. För att lugna ner sig tog hon vinflaskan och fyllde på sitt glas med ungefär lika mycket som Rickards två glas sammanlagt. Då sa Patrick någonting och tog glaset ifrån henne, vilket bara fick allt att eskalera.

Bara några minuter senare satt Patrick på golvet med tårar rinnandes över ansiktet och handen pressad hårt mot sin axel. Det var det vidrigaste jag sett. En axel ska aldrig se ut sådär.

Tony, läkarstudenten, skötte det dock väldigt snyggt. Han la försiktigt ner Patrick på golvet så att han kunde få motstånd från det. Sen satte sig bredvid honom, la båda händerna på axeln, använde hela sin kroppstyngd och tryckte till.

Patrick skrek. Det var ett kort, aningen tyst skrik, men det skar genom hela mig och jag kände hur illamåendet steg i mig. Synen av hur axeln åkte på plats igen spelades upp om och om igen i mitt huvud och allt jag ätit under kvällen började leta sig upp genom min hals.

Jag hann till toaletten, det är jag rätt säker på. Jag satt åtminstone där och hulkade ett tag medan Rickard strök mig över ryggen och sa en massa saker jag inte minns.

Dock minns jag Tony skrika. Aldrig har jag hört honom så arg. Han och mamma fick hållas en stund, för Patrick var fortfarande på golvet och Rickard tog hand om mig. Men så fort jag visat att jag mådde bättre så skyndade sig Rickard ut för att bryta skrikmatchen innan det blev slagsmål, men det var försent.

De slogs inte, åtminstone inte fysiskt, men deras relation var totalbränd. Jag stapplade efter Rickard i ett tappert försök att hjälpa till eller nåt, jag kommer inte ihåg det heller, och fick se Tony och mamma cirka en meter ifrån varandra. Rickard sa något om att mamma skulle sluta, att det inte var hennes jobb, och mamma såg bara iskallt på Tony och skakade på huvudet.

"Jag är det närmaste en mamma han kan komma" sa hon.

Då fick jag se den första tydliga skymten av den alla refererar till som 'Gamla Tony', för han varken grät eller blev arg, han skrattade bara. Ett hånskratt som heter duga, kan jag lägga till. Tillochmed Patrick, som hasat sig till sittande ställning lutades mot soffan, såg förvånad ut.

Och sen gick allt åt helvete.

Nu står vi här, huttrandes i kylan och väntar på ambulansen. Patrick måste till akuten för att kolla upp sin axel och se om näsan är bruten. Vi får vänta en stund, för de kör inte precis expressleverans när det gäller sådana saker. De kallar det sjuktransport, men det känns snarare som en bårhustransport för vi kommer helt klart hinna frysa ihjäl här ute.