Älskade styvbror

12/1

Jag sätter upp det sista tavlan på väggen och backar undan. Perfekt! Äntligen är den sista kartongen uppackad. Och jag måste faktiskt säga...

"Den sitter snett" säger Tony plötsligt, och avbryter beundrandet av mitt arbete.

Jag vänder mig om och blänger på honom, och ser sedan på tavlan igen. Den är faktiskt lite sned. Diskret sned, men ändå. Det är lite barnsligt, men jag irriterar mig så mycket på Tony att jag inte ens vill ge honom den här striden. 

"Nej" säger jag därför.

Hans ögonbryn åker upp lite, och han ser på mig på det där vagt nedlåtande sättet som jag de senaste dagarna lärt mig verkar vara hans favorituttryck.

"Jo" säger han med eftertryck.

Jag ger upp, vänder mig mot tavlan igen och rättar till den. Hans ansiktsuttryck återgår till neutralt, och sen gör han ett försök på att se trevlig ut genom att le.

"Inflyttad och klar alltså?" frågar han med en falskt glad ton.

"Mhm, var är ditt rum?"

Nu verkar han ha tröttat ut sig helt under de få sekunder han var trevlig, och höjer bara handen för att peka på min vägg.

"Här bredvid eller i min vägg?" säger jag i ett försök att lätta upp stämningen och skrattar till.

Tony tyckte inte att det var roligt. Han ler inte ens, han bara höjer på ögonbrynen och går. Otrevliga apa.

"Tony skulle du kunna hjälpa..." hör jag mamma säga utanför.

Bara ett ögonblick senare kommer hon in till mig med en anklagande blick.

"Vad är det med honom? Vad har du sagt?"

"Jag? Jag har inte gjort någonting, det är han som inte kan bete sig"

"Försök ha lite förståelse för Tony, älskling. Han har det inte så lätt"

Jag får inte fram ett ord. Inte så lätt? Vad kan han rimligtvis ha för problem i livet? Visst, man ska inte döma för mycket, men jag vet faktiskt en del om Tony. När jag berättade för Emma att vi skulle flytta in till Herr Stenrik så berättade hon en del. Tydligen är Rickard - av alla människor på jorden - Emmas gudfar.

Kort och gott är Tony kärleksintresset i varje romcom någonsin. Han är lagkapten i sitt ishockey-lag, han är populär i skolan, enligt Emma kopiöst rolig, och dessutom smart. Det enda negativa Emma hade att säga om Tony var att han för tio år sen kastade hennes radiobil i poolen. Och det menar hon är preskriberat nu.

"Älskling?" Säger mamma mjukt, och får mig att rycka till. "Var snäll mot honom"

Jag nickar kort, bara för att få henne att gå härifrån. Mitt mål uppnås snabbt, för mamma ler glatt och går tillbaka ut i korridoren.

Jag ser mig omkring i rummet, som från och med idag är mitt. Det är stort och ljust. Allting här är stort. Garderoben är så stor att jag inte ens fyller halva med mina kläder.

Det är en stor omställning, att flytta från min och mammas lilla lägenhet till det här palatset. Plötsligt är jag - nästan iallafall - en av de där tjejerna som jag alltid drömt om att vara. De med de dyra kläderna, nya datorerna, och bottenlösa plånböcker. De som aldrig behöver kolla hur mycket som finns på kortet.

Mamma är inte fattig, så vi har inte direkt haft det dålig ställt. Men vi ligger nog under medel i Sverige, vilket gör att vi ligger bra under medel i Älvsholm. Så för mig har det alltid varit svårt när Emma velat ta med mig ut och shoppa. För jag vet att hon kan köpa allt hon vill ha, medan jag kanske kan köpa en grej.