Älskade styvbror

25/5

Jag går så snabbt jag kan i de höga klackarna och hinner precis in i hissen innan dörrarna stängs. En kille i kostym vilar blicken på min rumpa och viskar något till sin, om möjligt, ännu mer kostymklädda polare.

"Lägg av" snäser polaren och vänder tillbaka blicken till sin telefon.

Jag går av på åttonde våningen och stegar fram till receptionen. Den här gången sitter en kille där, alltså kanske jag har en chans att komma in.

"Hej" säger han och ler. "Kan jag hjälpa dig med något?"

"Jag skulle vilja träffa Rickard DiNozzo"

Han skriver något på datorn och rynkar pannan.

"Han sitter i ett möte just nu, men han bör vara klar om en kvart. Du får gärna sitta och vänta"

Jag ler så snyggt jag kan mot honom och dunsar ner i en av de ljusblå fåtöljerna.

"Det gör jag gärna"

"Du är hans styvdotter va?"

"Vad får dig att tro det?"

"Alla har hört talas om henne, alltså om dig, och du är väldigt lik hans sambo"

"Varför har alla hört talas om mig?"

"Så du är hon?"

"Det trodde jag att du redan visste"

Han ler snett.

"Det gjorde jag" säger han. 

"Så vad är det ni har hört om mig?"

"Diverse saker"

"Som vadå?"

"Hej, Sandra" Rickard tittar ut från sitt kontor. "Kom in"

Jag reser mig upp och följer efter honom.

"Jag trodde att du skulle sitta i möte i en kvart till" säger jag och sätter mig i stolen han drar ut åt mig.

"Jag blev klar lite tidigare än jag trodde" han ler. "Jag antar att du undrar varför jag bad dig komma hit"

"På grund av det med Tony" säger jag.

"Tony?"

"Ja, det som hände igår"

"Vad hände igår?" han rynkar lätt på ögonbrynen och lutar sig över bordet, närmare mig.

"Har inte han sagt någonting?"

"Nej"

"Vi hade en dispyt"

"Jaha" han skrattar. "Det är väl inte särskilt ovanligt när det gäller er?"

"Jag antar det"

"Vill du att jag pratar med honom? Får honom att be om ursäkt?"

Be mig om ursäkt? Jag måste se väldigt förvirrad ut för han lägger huvudet på sned och säger mitt namn.

"Va?" mumlar jag.

"Vill du att jag pratar med honom?"

"Det var inte han som gjorde fel. Inte för att han gjorde rätt heller men ändå"

Han lutar sig tillbaka. Jag vill inte möta hans blick, för jag vet att den är fylld av hat. Men jag tvingar mig själv att se på honom och till min stora förvåning så möts jag inte av hat, han ser på mig med respekt.

"Det var fint av dig att erkänna det Sandra" säger han. "Men jag antar att han provocerade dig, han tenderar att göra det"

"Jag trodde inte att du visste att han kan göra fel"