Älskade styvbror

8/11

Jag vet inte vad klockan är. Det är mörkt ute, men så här i november så kan man inte vara säker på vad det betyder. Soffan jag ligger på är mjuk och luktar nyköpt, något som den förmodligen är med tanke på vilka som bor här. Patrick är helt besatt av inredning och Tony älskar att shoppa. En farlig kombination med andra ord. Jag är i deras pluggrum, eller vad de nu vill kalla det, precis som förra gången jag sov här. Skrivborden har de flyttat från mitten av rummet till det enorma fönstret. De står fortfarande mittemot varandra, men datorerna som de har smällt upp hindrar den romantiska ögonkontakten som jag trodde att de var ute efter. Rätt bortskämda måste man säga att de är. Varsin iMac, och jag vet att åtminstone Tony har en macbook också. Visserligen inte den senaste längre, för det kom ut en ny för ett tag sen, men ändå. Jag undrar vem det är som betalat för dem. Tony har gott om pengar, det vet jag med säkerhet. Han har ju allt hans mamma hade, samt att Rickard skickar pengar till honom hela tiden. Men jag är osäker på hur Patrick har det.

Äsch, det spelar egentligen ingen roll. Patrick är garanterat inte med Tony för pengarna, och då gör det inte så mycket om han får en present då och då. Jag återgår till att se mig omkring. Det finns en matta på golvet. En riktigt fluffig, turkos, rund sak som verkligen ger liv i rummet och matchar de lila gardinerna trots att man inte tror det.

Jag kan höra ljud genom väggen. Viskande röster och ett dämpat skratt. Det är alltså morgon eller fortfarande sent på kvällen. De tittade på film när jag gick och la mig, så det är möjligt att de ska sova nu. Då är klockan förmodligen runt två.

"Men käften!" utbrister Tony plötsligt tydligt och skrattar.

Patrick skrattar högt han också, men sen kommer de nog på att jag försöker sova för de tystnar rätt snabbt. Så nu är de så pass tysta att jag hör dem gå ut ur sovrummet, smyga förbi dörren till pluggrummet och sen stänga in sig i badrummet. Jag tror i alla fall att det var båda två, men de är förstås möjligt att det bara var en av dem.

Jag samlar mig en stund innan jag tungt reser mig ur soffan och drar på mig kläderna som ligger i en hög på golvet. Med smått ostadiga ben går jag ut till vardagsrummet och blinkar mot den skarpa lampan. Den enorma klockan på väggen visar halv nio.

"Tony!" protesterar jag högljutt. "Du skulle väcka mig klockan åtta ju!"

Jag får inget svar, så jag går med arga steg bort till badrummet och bankar på dörren.

"Va?" säger Tony högt och stänger av duschen.

"Du skulle väcka mig klockan åtta!"

"Oj, shit. Förlåt, det glömde jag helt bort"

"Jag kommer komma försent" suckar jag uppgivet.

"Nej, nej, vi löser det här. Patrick kan köra dig."

"Ursäkta?" säger Patrick drygt, även han inne i badrummet.

"Men hjälp till lite" snäser Tony tillbaka.

Jag kan föreställa mig precis hur Patrick tittar på honom nu, för han använder den blicken mot mig relativt regelbundet. Ögonbrynen något sänkta, så att man inte kan missa giftet i ögonen på honom, och munnen snörpt som om han sett någon med sandaler i strumpor. Det är inte en jätterolig blick att få från någon man älskar. Själv har jag inte det problemet, men Tony verkar snabbt inse sitt misstag.

"Snälla?" tillägger han mjukt.

Patrick suckar högt, uppenbart missnöjd, men öppnar badrumsdörren utan protester. Jag ramlar nästan baklänges. Han har en handduk runt höfterna, men inte mer än så. Vatten droppar från hans hår och faller ner på hans redan fuktiga bröst. Hans intensiva gröna ögon stirrar rakt in i mina utan att blinka och hans läppar i krökta i något som skulle kunna vara ett svagt, men argt, leende.