Älskade styvbror

Epilog

Jag tittar ut genom fönstret och betraktar de fluffiga, vita molnen. Solen reflekteras starkt mot dem och studsar in i mina ögon. Jag måste kisa, men jag släpper dem inte med blicken. För någon minut sen berättade piloten att det var dags att landa, så snart passerar vi genom dem. Mitt hjärta bultar snabbt och hårt, och nervositeten får mina händer att svettas. Louis tar mjukt min hand och jag påminns om förlovningsringen som sitter på ringfingret.

Jag ringde mamma direkt efter att han friat, mest för att jag inte vet hur länge det dröjer innan jag ser henne igen. För tillfället är hon på en yoga-retreat i Mumbai, och därefter ska hon resa genom Afrika. Efter Rickard bestämde hon sig för att hitta sig själv och när jag försvann efter studenten gjorde hon också det. Ingen av oss kom tillbaka igen.

Skillnaden är att jag fortfarande håller kontakten, både med de som bor kvar och de som flyttat därifrån. Mamma försvann från jordens yta. Vi hörs av någon gång i veckan och hon verkar må bra, men jag har inte träffat henne ansikte mot ansikte på två år. Inte för att det gör så mycket egentligen, vår relation är bättre än någonsin, men jag saknar henne förstås.

"You nervous?" frågar Louis och avbryter mina tankar.

"Yes"

"Should I be?"

"No, they'll love you" ler jag. "Don't worry"

"Don't they love you?"

"They do"

"Then why are you nervous?"

Jag kysser honom mjukt och lutar mig mot hans axel. Han har rätt, jag borde inte vara så här nervös, men jag kan inte hjälpa det. När planet slår i marken drar jag efter andan och min puls skjuter i höjden direkt, och när vi får gå av är mina ben skakiga och jag blir alldeles torr munnen.

"I'll get a cab" säger Louis när vi fått av väskorna från bandet. "Do you need me to take your bag?"

"No, I'm good, thanks"

I taxin stiger min nervositet igen och jag huttrar till. Det är sjukt egentligen, jag borde inte känna så här, men samtidigt så var det så länge sen jag var hemma. När jag tog studenten öppnade Rickard sparkontot han upprättade till mig, och pengarna tog mig raka vägen till USA.

Plötsligt svänger vi in på Silversteinvägen och hjärtat skuttar till igen. Jag ser huset genom framrutan direkt och vips så försvinner all nervositet i mig. Glädjen skjuter genom kroppen och jag rätar på mig.

"Herrejävlar" säger jag.

"What?"

"Nothing" mumlar jag frånvarande.

När bilen stannar hoppar jag ur den, redo att kasta mig mot den välbekanta ytterdörren, men jag väntar lydigt på Louis. Han är säkert mer nervös än han vill erkänna, så han kan behöva lite stöd. På vägen fram till dörren ser jag mig snabbt omkring. Det känns som om jag var här senast igår. Stengången låter likadant under mina fötter, vintersolen lyser upp den vita fasaden som den brukar och gräset under det tunna lagret snö är grönt. Jag vet var extranyckeln är, vilket trappsteg som sitter lite lösare och hur man ska trycka på ringklockan för att den ska plinga dubbelt.

Jackie öppnar dörren och ler välkomnande mot oss.

"Men hej, Sandra" säger hon och kramar mig. "Gud vad kul att se dig"

"Detsamma" säger jag. "This is my fiancé, Louis"

"Hello" säger hon glatt och tar hans hand. "My name's Jackie"