Älskade styvbror

?/?

"Kan hon höra mig?" frågar Tony.

"Det vet vi inte säkert, men vi hoppas på det" svarar en kvinnoröst som jag inte känner igen. "Jag lämnar er ifred med henne"

"Tack" säger Tony och en dörr stängs.

Jag känner hans mjuka hand ta mig, men hur jag än försöker så kan jag inte hålla hans tillbaka.

"Pappa, vad fan hände?"

Jag hör att han är nära gråten, och blir faktiskt smickrad.

"Hon sprang ut i vägen på väg hem" svarar Rickard. "Och en bil körde på henne"

"Men hon kommer väl bli bra?"

"Jadå. Läkarna sa att det var tur att det hände, annars hade de aldrig hittat den"

Tony börjar snyfta, och hans hand kramar min hårdare.

"Jag hatade henne" hulkar han. "Herregud pappa, jag hatade henne för det"

"Men älskling, ingen kunde veta det. Vi alla trodde att det bara var sån hon var"

Vad pratar de om? Hallå? Jag försöker prata, men inget kommer ut. Jag försöker resa på mig, men inget händer.

"Kan de operera bort den?"

Operera bort vad!?

"Ja, utan problem säger de. Det enda som var kruxet är att den sitter i en del av hjärnan som är kopplad till minnena, jag kommer inte ihåg vad den heter, så de måste planera det väldigt noggrant"

"Kan de inte bara skära ut den?"

"Nej, tydligen inte. Inte när risken att hennes minnen försvinner finns"

"Alla minnen? Det är väl omöjligt?"

"Inte alla, inga långtidsminnen. Men upp till det senaste året kan försvinna"

"Så du och jag?"

"Precis"

"Men det gör väl ingenting!? Ta ut den bara!"

"Shh. Älskade Tony, lugna ner dig. Hon kommer bli bra, hon bröt bara armen"

"Hon ligger i koma, pappa!"

"En medicinskt framkallad koma"

"Man gör inte så om det inte är allvarligt"

"Nej, men hon har en hjärntumör Tony. Det är ganska allvarligt"

En hjärntumör?!

"Men hon måste vakna" viskar han förtvivlat.

"De har slutat med medicinerna, så nu väntar de bara på att hon ska bli redo"

"Men om de planerar för länge?"

"Jonna har gett tillåtelse till operationen, så om läget blir akut så tar de dit henne direkt"

"...Och nu är jag bara så jävla sur, för den uppsatsen var värt femtusen A:n och så ger kärringen mig ett C. Ett fucking C!"

"Emma, kan du tagga ner lite?" snäser Molly. "Vi kom inte hit för att du skulle gnälla ännu mer över den där skiten"

"De sa åt oss att prata med henne som om hon var vaken" kontrar Emma. "Det här hade jag sagt om hon var vaken"

"Berätta om något annat ändå, med trevligare ton"

Hon fnyser.

"Tony, din styvbror, ska flytta hemifrån" suckar hon. "De har fixat en lägenhet, och han flyttar i mitten av september. Så nu slipper du honom i alla fall"

Jag vill inte slippa honom. Jag försöker resa mig, men som vanligt händer ingenting.

"Din mamma och Rickard har satt ett datum för bröllopet" säger Molly. "Och om jag har förstått det rätt så ska du vara brudtärna"

"Åh, just det!" ropar Emma. "Vi har sökt på nätet och hittat en jättebra perukaffär med peruker av äkta människohår. Det borde väl Rickard betala?"

Peruk? Varför fan ska jag ha en peruk?

"Ja" säger Molly långsamt. "De har ju rakat av ditt hår"

VAD I HELVETE?!

"Men" säger Emma uppmuntrande. "Du är väldigt söt som skallig, och Tony har ritat några strån med en markeringspenna i din panna"

Plötsligt snyftar hon till.

"Du måste fixa den här operationen, Sandra. Du får inte lämna mig ensam här med Molly. Vi behövs alla tre"

"Hej, älskling" säger mamma mjukt. "De har opererat på dig nu, och de fick ut allt som behövdes tas bort, så nu kommer du må bättre. Förlåt gumman, jag är verkligen så himla ledsen. Jag borde ha förstått att något var fel när du började bete dig så annorlunda, men jag var dum nog att tro att det bara var kärleksproblem. Du är ju min fina tjej, det är ju självklart att du inte skulle vara så tjurig hela tiden eller vara så otrevlig mot Tony om det inte hade varit för tumören. Och jag har bara varit arg på dig hela tiden. Förlåt, Sandra. Jag älskar dig"

"...och så sa jag ja utan att egentligen tänka efter" fortsätter Tony. "Jag menar, jag älskar Patrick utan tvekan, men jag vet inte om jag vill bo med honom. Inte för att det inte vore najs att bo med honom utan för att det sätter en sån himla press på förhållandet. Man bråkar ju jämt när man bor ihop, särskilt i början, och några år senare så är det alltid någon som vill 'Ta en paus' för att den aldrig har bott själv och vill prova det ett tag och sen blir man aldrig 'Playad' igen utan allting är liksom i pausläge tills en vacker dag någon talar om för den andre vad båda redan vet; att det är slut"

"Jag vill inte att han flyttar" säger Rickard innan jag ens hört dörren stängas. "Jag gick in i hans rum idag och allt är bara lådor. Prydligt markerade lådor, jag menar han är ju bra på det han gör, men jag tror inte att jag är redo för det här och jag vet inte om han är det heller. Han grät igår. Jag vet inte varför men jag hörde det när jag gick förbi hans rum. I normala fall hade jag gått in men Patrick var redan där och jag ville inte tränga mig på. I alla fall, tänk om han egentligen inte vill flytta utan bara känner sig tvungen? Förstår du vad jag menar? Han kanske inte är redo"

Alltså herregud, nu måste jag vakna. De här människorna klarar sig inte utan mig.