Älskade styvbror

23/10

Jag kvider tyst med paniken växande i bröstet och trycker mig närmare William. Vi ligger på mattan i vardagsrummet, gömda bakom soffan så att han inte kan se oss genom nåt fönster.

"Det är lugnt" viskar han i ett försök att lugna mig. "Ingen kommer komma hit"

Men mamma lät så rädd, och det smittar av sig på mig. Det är en turist, tror de, för ingen har sett honom förut. Och han är full, jävligt full, så det spelar ingen roll ifall han känner oss eller inte. För honom är alla precis lika värdelösa.

Efter att baren började brinna så gick han ut på stan, och nu uppmanas alla att hålla sig inne och släcka lamporna så att det ser ut som att man inte är hemma.

Jag skickar ytterligare ett sms till Tony, det blir det elfte, och använder fler utropstecken än jag använt i hela mitt liv. Inte för att jag väntar mig ett svar. Varken jag, mamma eller Rickard har hört från honom trots alla sms och samtal.

"Han svarar ju inte" säger jag tyst.

"Han har kanske glömt telefonen nånstans" föreslår William, men han låter inte övertygad.

"Säkert" säger jag fast att jag inte tror ett dugg på det.

Tony är som en dålig huvudkaraktär i en bok, allt skit som möjligtvis skulle kunna hända någon händer honom. Skilsmässor, självmord, självmordsförsök, en galen farmor, en jobbig styvmorsa, och nu ligger han säkert död i baren krossad under ett av biljardborden. Det skulle i alla fall passa in rätt bra i hans liv.

Jag tror att han skulle vilja dö på ett sånt sätt, gå ut med en smäll liksom. Han har aldrig varit den tysta typen, det är rent av omöjligt att missa honom, så jag tror att han skulle gilla det. Ingen skulle missa hans död heller.

Ett lugn sprider sig över mig som en tjock kolasås. Om Tony är död så är han åtminstone okej med det. Kanske rent utan rätt nöjd. Det har ju trots allt varit hans mål en gång i tiden, och även om det kommer bli superjobbigt för oss så kanske det inte är så illa att uppfylla hans önskan.

Så fort jag tänker det så försvinner kolasåsen och ersätts med en intensiv kyla och en extremt skuldfylld känsla. Tony vill inte dö, han bara tror att han vill det. Eller snarare trodde. Och jag vet inte om jag skulle kunna återhämta mig om han bara försvann. Tänk bara på hur Rickard skulle må, han skulle aldrig någonsin bli sig själv igen, och det skulle förstöra allt mellan honom och mamma. Så de skulle göra slut, Rickard skulle må ännu sämre och med säkerhet bli alkoholist, och mamma och jag skulle vara tvungna att flytta.

Illamåendet hänger över mig och hotar med att kasta saker omkring sig, och mitt synfält krymper sakta. Det börjar med att vara lite svart i kanten, men någon minut senare så är det ända jag ser Williams högra oroliga öga. Och bara någon sekund senare ser jag inget alls.

Jag slår upp ögonen igen och drar in ett häftigt andetag. Det känns som om jag inte andats på flera timmar och äntligen får en liten puff med luft.

"Lugn" säger mammas underbara röst. "Såja älskling, allt är bra"

Jag ser mig omkring och inser ganska snabbt att jag är på sjukhuset. En nål är inkörd i min hand och pumpar in vätska från en påse bredvid sängen och en läkare betraktar mig från sängkanten.

"God kväll, Sandra" säger han med myndig röst.

"Hej" säger jag hest. "Är jag döende?"

Han ler smått och skakar på huvudet.