Älskade styvbror

27/9

"Älskling?" ropar mamma från köket.

"Ja?" svarar jag och Rickard i mun på varandra och kör ut våra huvuden ur varsitt sovrum.

"Just nu var det Rickard jag menade, gumman!" vrålar mamma.

Rickard suckar missnöjt och går ner för trappan, han hoppades nog på att det var jag som behövde hjälpa till. Jag är i alla fall glad, och det är viktigast för mig. Dock vore det inte bra alls om anledningen till att Rickard är så missnöjd är för att han inte vill vara i samma rum som mamma, men det tror jag inte. Efter deras mini-tjabbel om huset så har ingen av dem visat några tecken på att de är sura på varandra.

Jag drar på lite läppstift och ger mig själv en sista titt i spegeln innan jag tyst smiter efter honom för att höra vad de säger.

"...och jag förstår verkligen inte vad jag ska göra för att det ska bli bättre" säger mamma, och jag kan höra att hon är nära gråten. "Säg vad jag ska göra Rickard"

Jag känner nervositeten spridas genom kroppen. På ett sätt så visste jag förstås att de hade problem, men jag trodde inte att det var så allvarligt.

"Häll i lite salt, sänk värmen och om det inte bättrar sig så vispar du i ett ägg"

Åh herregud. Tyngden från mitt hjärta lyfts bort och ersätts av ett hån mot hur fjollig hon låter. Ska hon verkligen gråta bara för att såsen inte är perfekt? Sen skäms jag lite över att jag hånat henne så, det är ju inte som att jag aldrig gråtit över något fånigt.

"Okej" säger mamma tyst. "Vilken tid kommer de?"

"Jag vet inte, Jonna, det var du som bjöd in dem"

"Varför är du så sur?"

"För att jag specifikt bad dig att låta bli"

"Jag tänkte att du bara skämdes över att bli äldre"

"Jag fyller fyrtiosju, inte hundra" suckar Rickard. "Det handlar om precis det jag sa till dig; jag vill inte göra det till någon grej. Jag ville gå på pjäsen med Tony, kanske käka lite middag och sen gå och lägga mig. Jag ville inte att du skulle bjuda in en massa människor, och det var jag faktiskt tydlig med"

"Det är inte massa människor, Rickard" suckar mamma tillbaka. "Det är dina tre närmsta vänner och deras fruar"

"Och barn, ja"

"Det är bara Olof och Maria som tar med Emma, inga andra barn kommer. Överlever du det? Klarar du att umgås med dina vänner?"

"Det är inte att umgås med folk som är problemet. Problemet är att jag hade biljetter till en pjäs som jag ville se med min son och jag sa det till dig, men du sket i det"

"Men då bjuder vi in Tony också"

Det svarar inte Rickard på, han har gett upp med sina försök att få henne att förstå, och går uppgivet ut till vardagsrummet.

"Åh" han stannar när han ser mig. "Hej, Sandra"

"Hej"

Vi står och ser på varandra i några sekunder.

"Får jag vara ärlig?" frågar jag sen.

"Självklart"

"Är du verkligen upprörd över att du inte kan gå på pjäsen eller är du bara trött på mamma?"

"Det där var väl mer än fråga än ett ärligt framförande, men okej. Jag förstår vad du menar, men jag är inte trött på din mamma, jag är mest trött på hur hon tänker ibland"