Älskade styvbror

8/10

När jag kommer ner på morgonen sitter mamma med huvudet i händerna vid köksbordet och suckar för sig själv. Det slutade inte jättebra mellan oss två igår, det medger jag, och det var till största delen mitt fel. Jag reagerade inte jättebra till nyheten att min fyrtiosexåriga mamma är på smällen, men vad kunde man egentligen förvänta sig? Alltså ursäkta, men man ska faktiskt inte skaffa barn efter fyrtio, för det ökar risken för missbildningar och missfall, och jag vill inte ha nåt syskon.

Fast nu ser hon så ynklig ut att jag faktiskt får dåligt samvete, så jag sätter mig bredvid henne och ger henne en lång kram.

"Förlåt" säger jag tyst mot hennes axel och klappar henne på ryggen. "Jag var dum"

"Nejdå, älskade" svarar hon, drar sig ur min kram och lägger en hand på min kind. "Du hade all rätt att reagera så där. Jag är för gammal för småbarn, och Rickard vill inte ha fler"

"Oh"

"Åh, Rickard" säger hon sorgset. "Jag måste berätta det för Rickard. Gud, han kommer bli så arg"

"Arg? Vad fan har han att bli arg för? Det är ju precis lika mycket hans fel!"

"Nej, inte riktigt. Vi hade en diskussion när vi först blev tillsamman om hur vi skulle undvika det här. I början så körde vi på kondomer..."

"Okej, usch" avbryter jag.

Hon skrattar till.

"Förlåt" ler hon. "Vi började med att han var ansvarig, men efter några månader så tyckte jag att det var så krångligt"

"Tyckte du det eller tyckte han det?" frågar jag skeptiskt.

"Jag vet förstås inte säkert hur han kände, men det var jag som tog upp det, och då bestämde vi tillsammans att jag skulle börja ta piller istället" hon skakar uppgivet på huvudet. "Till en början gick det väl okej, men jag är så glömsk vet du, så efter ett tag så började jag missa att ta dem. Och jag vet att jag borde ha tagit det på större allvar, men jag trodde verkligen att det ändå var omöjligt, så jag var för avslappnad. Och nu kommer det för att bita mig i ändan"

Jag vill säga att han fortfarande inte har någon rätt att bli arg, men jag är osäker på om det stämmer. Jag hade nog blivit skitförbannad. Lyckligtvis är Rickard lite mer lagd åt det lugna hållet, men han kan ju brusa upp när han vill och då älskar jag inte att vara i närheten.

"Vill du ha barnet då?" frågar jag istället.

"Va?"

"Jomen, om du inte vill ha det så kan du ju, du vet, och det behöver du inte berätta"

"Men Sandra!" utbrister mamma chockat. "Det är väl klart att jag skulle behöva berätta något sånt, och dessutom är det helt befängt"

"Varför då?"

"Man kan inte hålla på så"

"Är du emot aborter?"

"Nej, inte på det viset. Jag tycker att det är jättebra för unga människor som inte är redo, men om man redan har barn och jobb och är ekonomiskt stabil så kan man inte bara utrota barnet"

"Vems barn talar vi om?" frågar Rickard plötsligt samtidigt som han kommer in i köket.

Mamma tappar totalt talförmågan, och stirrar bara på honom som om han just klivit ur ett rymdskepp och börjat gasta om att det finns lakritsbåtar på månen.

"En tjej i min klass ska bli storasyster, och hennes mamma är över femtio" säger jag snabb och ler mot honom.

"Jösses" säger han och skakar på huvudet. "Vad folk är oförsiktiga nu för tiden. Men man måste väl ge henne nån form av eloge för att äggen fungerar, det hade jag inte trott"