Älskade styvbror

9/5

"Jag kanske borde gå" viskar jag till Tony.

Han ser upp från sin bok.

"Nej då, du behöver inte gå"

"Brukar du ta med kompisar hit?"

"Jag tog med Patrick en gång"

"Och hon var helt okej med det?"

"Hon tjänar typ trehundra spänn i timmen för att lyssna på mig. Jag tror faktiskt inte att hon bryr sig"

"Jag kanske ska bli psykolog" mumlar jag.

"Då behöver du snitta tjugo i gymnasiepoäng, och dessutom gå en annan linje. Sen är det sex år på högskolan med rätt starka betyg där också. Du måste ha en lämplig personlighet och efter det så måste d..."

"Okej, käften" avbryter jag. "Jag fattar"

Han ser på mig med en road blick.

"Vad hade du tänkt jobba med innan du hörde om psykologernas lön?" frågar han.

"Jag vet inte riktigt, men jag har alltid funderat lite på frisör"

"Nej, men det kan du ju inte hålla på med" suckar han.

"Varför inte?"

"Har du nån aning om hur dåligt betalt det är?"

"Men det kanske är kul. Tycker du inte att det är viktigare att ha kul än att tjäna pengar?"

Han ser på mig med de bruna ögonen. Han rynkar lätt pannan och ser ut att fundera.

"Det finns nog en gräns" säger han. "Det är förstås viktigt att gilla det man gör men livet är inte alltid kul, ibland måste man göra saker man inte gillar för att överleva"

"Jo, det förstås. Vad tänker du bli?"

"Just nu står det mellan jurist och läkare, men det kan ju alltid ändras"

"Fast du tar ju studenten om en månad"

"Ja, men jag tänkte ta ett sabbatsår innan jag börjar plugga mer"

"Ska du jobba eller sova"

Han skrattar till.

"Lite av båda, men mest jobba"

"Tony" psykologen tittar ut från sitt kontor.

"Jepp" han reser sig och kramar henne.

"Jag stannar utanför" säger jag och han ser på mig.

"Är du säker?"

Jag nickar och viftar med några tidningar. Han tvekar någon sekund men går sen in i rummet och stänger dörren efter sig. Jag ser mig omkring, väntrummet har ljusblå väggar som är fullpackade av motivationsposters. 'Ett leende kan hjälpa någon mer än du tror' står det på den närmast mig. Vad fan är det för skit?

Tonys nycklar ligger på bordet, jag plockar upp dem och tittar på dem. Det är en nyckel som jag känner igen, den går till vårt hus. En annan är en skåpnyckel till skolan. En är en bilnyckel som han har en kedja genom och in i nyckelringen. Kedjan är tunn och ser ut som ett armband. En nyckel går till hans cykel. En till källaren, om man vill gå in i den utan att gå genom huset. Men den sista nyckeln kan jag inte avgöra vart den går. Den sitter på en separat nyckelring och är blankare än de andra.

Jag reser mig upp och lämnar byggnaden. Tonys vita bil står på parkeringen, där han lämnade den. Jag trycker på öppna och bilen blinkar till. Jag öppnar dörren till förarsätet och sätter mig. Bilen startar, alla lampor lyser upp och radion går igång. Jag rycker till. Jag öppnar handskfacket och lutar mig över till passagerarsidan för att se bättre. Det ligger en iphoneladdare och en tjocktröja där. Jag tar ut den och luktar på den. Den luktar rosor och vanilj, kvinna. Jag öppnar facket mellan framsätena, den är full med olika skivor. Robyn, Red hot chili peppers och såna saker. Inte Tonys typ av musik, tror jag. Det är möjligt att han gillar Dani California.

Jag ser mig omkring, bilen är automatväxlad och fräsch. Förmodligen ganska nyköpt, innan han fyllde nitton för han körde hem mig i den här på nyårsafton.

Ett skivfodral ligger öppet utan en skiva i, den är förmodligen i spelaren. Jag stänger det och läser framsidan. 'Tony, 8/12-99'

Jag trycker på media och sen på play. Ett barn skrattar.

"Tony, kan du säga det där igen?" frågar en kvinna med mjuk röst.

"Pasta!"

Jag hör Rickard skratta.

"Det där är min fina kille" säger han glatt. "Igen gubben"

"Pasta! Pasta! Pasta!" det lilla barnet skrattar lyckligt.

Jag stänger av, tårar tränger sig fram i mina ögon och jag släpper parkeringsläget. Jag lägger foten på gaspedalen och åker iväg. Jag åker till Rickards jobb, bilen rullar fint och det går ganska bra. En del tutar på mig men jag är rätt säker på att jag inte bryter några trafikregler.

"Ursäkta? Jag skulle vilja träffa Rickard DiNozzo"

"Har du en avtalad tid?" frågar hon utan att titta upp.

"Nej"

"Då får du ha en bra dag"

"Jag är hans dotter"

Hon tittar upp på mig och fnyser.

"Rickard har en son, Tony. Skitsnygg, lång, mörkhårig, varma ögon. Du vet, din raka motsats"

"Hur fan fick du jobb här egentligen?"

"Jag jobbar inte här, jag är praktikant"

"Jag vill träffa Rickard DiNozzo"

"Han sitter i ett möte"

"Hur långt är det kvar på det?"

"Det slutar fyra"

"Klockan är kvart i fem" suckar jag och lägger huvudet mot bänken.

"Sandra?" Rickard ser på mig. "Kom in"

Han öppnar dörren till sitt kontor och går in, jag följer efter och lipar mot praktikanten.

"Jag trodde att du följde med Tony" säger han och sätter sig.

"Det gjorde jag, men han glömde sina nycklar"

Han tittar förvånat på mig.

"Har du lämnat honom där utan möjlighet att ta sig hem?"

"Har han inget busskort?"

"Jo, men va? Tog du bilen?"

"Ja, vill du ha den eller?"

"Nej, det är inte min bil. Jag vill att Tony ska ha den så att han kan komma hem"

"Jag fattar, sorry" jag suckar. "Jag tänkte egentligen inte köra iväg, jag ville bara lyssna på musik och så hittade jag en skiva som hette Tony och nåt datum. han sprang typ runt och skrek pasta"

Rickard ler och blundar.

"Vad hände med hans mamma?" frågar jag.

"Hon tog livet av sig" säger han med tom röst.

"Varför?"

"Hon var deprimerad, mer än så vet jag inte"

"Men varför älskade hon inte Tony?"

Hans blick mörknar något.

"Hon älskade visst Tony" säger han hårt. "Menar du att man inte har rätt att må dåligt om man älskar någon?"

"Nej, men han pratar aldrig om henne. Jag tänkte att de kanske inte hade en så bra relation"

"Han pratar inte om henne för att han bryter ihop varje gång han gör det. Han kämpar varje dag med det som hände. Han mår jättedåligt och känner sig jätteskyldig för något han inte ens är ansvarig för." han suckar. "Jag förväntar mig inte att du ska förstå, men snälla Sandra. Tänk efter innan du öppnar käften"