Älskade styvbror

21/11

Jag och William går ner för trappan hand i hand, redo för krig. Mamma och Rickard skrek länge på varandra i natt, sen slutade de tvärt. Anledningen till det är okänd. Antingen så fick Rickard nog och gick ner för att ta en whisky, eller så vann mamma och fick över honom på sin sida.

Oavsett vad så finns det minst en arg vuxen inne i köket, och jag vet att attacken mot mig kommer bli mildare om William är med mig.

"Redo?" frågar jag.

William nickar och ler mjukt mot mig. Han är inte det minsta nervös.

Tillsammans går vi in i köket, till en relativt positiv överraskning. Mamma sitter vid matbordet, och ser arg ut, men hon är ensam.

"Var är Rickard?" frågar jag.

Hon lyfter blicken mot mig och hennes tidigare svala ögon fryser till is.

"God morgon på dig med" säger hon hårt.

"Var är Rickard?" upprepar jag.

"Sätt er ner"

"Vad fan har du gjort med Rickard?" fräser jag. "Han har inte gjort någonting fel, och du beter dig som en riktig jävla barnunge när du låtsas att han har det"

"Passa dig jävligt noga nu, Sandra" säger mamma med hotfull röst och höjer ett finger mot mig.

"Var är Rickard?" frågar jag igen.

"Han är hos Tony"

"Varför då?"

"Han sov där"

"Du är fan sjuk i huvudet. Vad hände med att det här är hans hus? Det fanns en tid då du tvingade mig att fråga honom innan jag tog kompisar hit"

"Det är hälften mitt nu"

"Åh så det handlade bara om pengarna? Bra att veta. Du vet att det slutar vara hälften ditt om han inte vill vara med dig längre, va?"

"Nu räcker det!" skriker hon och reser sig så hårt att kaffekoppen välter när hennes lår slår i bordet. "Håll klaffen om saker du inte vet nåt om, Sandra!"

"Fy fan för dig" säger jag lågt och skakar på huvudet. "Vet du, jag ska faktiskt också sova hos Tony. Kom William, vi går"

Jag stegar argt ut i hallen och sliter på mig skorna. Jag är nästan ute genom dörren när jag inser att William inte är med mig. Vad i helvete? Med en tvärvändning går jag tillbaka till köket och kikar in.

"...och jag tycker att du ska tänka på det" säger William lugnt. "Tro mig, Jonna, ett barn kan sluta älska sina föräldrar. Jag önskar att någon hade varnat min pappa om det, men det är försent för det nu. Men det är inte försent för dig att rädda din relation med Sandra, och detsamma gäller för din relation med Rickard. Jag ville bara säga det"

Han ler ett ansträngt leende och lämnar henne i köket. Han rycker till när han får syn på mig, men återhämtar sig snabbt och det ansträngda leendet övergår i ett äkta.

"Hej" säger han mjukt. "Ska vi gå då?"

Jag nickar stumt och följer med honom ut ur huset.

Vi går under tystnad längs vägen, inte helt säkra på vår destination. Jag försöker betrakta honom utan att det ska bli för uppenbart. Jag var säker på att han och hans pappa hade en bra relation.

"William?" säger jag försiktigt.

"Mm?"

"Det där du sa till mamma..." börjar jag, men blir osäker på hur jag ska fortsätta.