Älskade styvbror

6/3

"Så, kommer han hem idag?" Emma ser på mig med sina snälla, bruna ögon.

"Jag vet inte" svarar jag. "De tänkte hålla honom i minst sjuttiotvå timmar"

"Men hur mår han då?"

"Ingen aning. Mamma vet inget och Rickard har inte varit hemma sen det hände"

"Skojar du?" hon spärrar upp ögonen.

"Nej, han ville vara med Tony. Han vill väl att han ska veta att vi, eller framförallt Rickard, finns där för honom så att han inte känner sig ensam"

"Ursäkta?" en mansröst dyker plötsligt upp bakom mig.

Jag vänder mig om och står plötsligt väldigt nära killen, som backar ett halvt steg. Han är lång, med mörkbrunt hår och en halvbekymrad blick. Bredvid honom står en annan kille med något ljusare hår. Han är längre än den första men aningen smalare, mindre muskulös.

"Ja?"

"Det är du som är Sandra va?" säger den längsta.

Jag nickar stumt och han räcker fram handen. Jag tar den.

"Patrick"

Den andra killen tar även han min hand.

"Nicke"

"Han heter Nicklas" muttrar Patrick och Nicke/Nicklas fnyser.

"Okej..." säger jag tveksamt och ser på dem med en 'Vad vill ni? - blick'. De fattar snabbt.

"Vi är kompisar till Tony" säger Patrick. "Vi hörde om hela grejen och vi undrar om du skulle kunna ge honom den här" han knuffar till Nicklas, (jag bestämde mig för att Nicklas var bättre), som räcker fram en paket till mig.

"Vad är det?" frågar jag ock skakar lätt på det.

"En liten present bara" svarar Nicklas. "Vi tänkte att det skulle pigga upp honom, han har väldigt tråkigt"

"Har ni pratat med honom?" 

"Nja, vi har sms:at lite och så har jag snackat med Rickard"

"Vet ni något nytt?" jag ser hoppfullt på dem.

"Inte direkt, Tony sover mest tror jag."

"Okej" jag hör besvikelsen i min röst och blir förvånad. Sömn är bra. "jag ska se till att han får paketet" säger jag och nickar mot dem.

"Tack så mycket" säger Patrick och Nicklas ler. Sen går de.

Molly tittar upp från sin bok för första gången på en timme.

"Vad ville de?" säger hon med huvudet på sned.

Jag suckar och himlar med ögonen mot Emma.

Till slut får jag in nyckeln i dörren och öppnar den. Jag tar av mig skorna och går in i vardagsrummet. Rickard sitter i soffan och framför sig har han två vinglas, det ena med rödvin i och det andra är tomt. Bredvid står en colaflaska. Han tittar upp på mig.

"Sandra, kul att du är här. Var snäll och sätt dig en stund" hans röst är affärsmässig.

Jag går tveksamt fram till soffan och sätter mig. Han häller upp cola i glaset och lutar sig något bakåt mot soffan, han är alltså lite avslappnad men inte helt.

"Hur mår Tony?" frågar jag och förvåning fläktar över hans ansikte.

"Bra, tack så mycket"

"Du verkar förvånad över att jag bryr mig"

Han lutar sig fram mot mig och knäpper händerna.

"Jag skulle vilja veta exakt vad som pågår mellan dig och Tony" han ser skarpt på mig men innan jag hinner säga något så fortsätter han. "Jag är inte intresserad av några lögner. Jag trodde att ni började tycka om varandra"

Jag nickar stumt.

"Hur kommer det sig då att han anstränger sig till sitt yttersta för att du inte ska komma dit?"

"Jag vet inte" viskar jag och ser ner i golvet.

Han drämmer handflatan i bordet.

"För i helvete Sandra, det här är inte någon jävla lek! Det är min sons liv vi pratar om! Jag lämnar dig ensam med honom i tjugofyra timmar och han försöker ta sitt eget liv!" han skriker åt mig nu. Jag har aldrig sett Rickard arg förut och hans reaktion skrämmer mig. Han har tårar i ögonen och andas hårt.

Jag försöker hitta något att säga när mamma kommer in i rummet.

"Sandra, gå upp på ditt rum. Jag behöver prata lite med Rickard" hennes röst är kylig och jag förstår genast att hon är arg på honom. Jag vill inte lämna honom ensam med henne, inte när han är så här såbar, så jag skakar på huvudet. Hon tittar förvånat på mig.

"Mamma han försöker inte vara elak" när jag säger det så tittar Rickard förvånat på mig. "Han är bara rädd, det fattar du väl?"

Rickard ser ut som om luften går ur honom, tårarna börjar rinna och han omfamnar mig. Jag räknar till fem, men inser att han inte släpper mig. Han har aldrig hållit kvar mig så här länge, aldrig mer än fem sekunder. Jag lägger armarna runt honom och blundar. Hans hjärta slår hårt och fort och hans snyftningar skakar kroppen lätt. Jag öppnar ett öga och ser på mamma. Hennes blick har mjuknat och hon ler smått mot mig, sen går hon ut ur rummet.

Jag och Rickard står där väldigt länge.