Älskade styvbror

30/9

"Rickard, vad fan är det här?!"

Jag kör ut huvudet genom min sovrumsdörr och spetsar öronen.

"Jonna, lugna ner dig" säger Rickard samlat.

"Lugna ner mig?! Fattar du inte vad det är du säger?"

"Jo, jag ber dig lugna ner dig"

"Inte det" snäser mamma tillbaka. "Du säger att du inte litar på mig!"

"Det är inte det jag menar, Jonna"

"Älskar du mig?"

"Självklart" säger Rickard lugnt.

"Så vad fan är det här då?"

Jag smyger ner för trappan och kikar in i vardagsrummet. Rickard sitter bredbent och framåtlutad i soffan med hakan i händerna och mamma står argt framför honom med en hand på höften och den andra viftandes med ett papper.

"Rickard!" fräser mamma. "Vad fan kallar du det här då?"

"Men snälla Jonna, det är ett äktenskapsförord inte en bomb"

"Du säger att du inte litar på mig"

"Nej, jag säger att jag vill hålla våra egendomar separata"

"För att du inte ska bli av med något om vi skulle skilja oss, vilket du uppenbart tror att vi ska"

"Nej, för att jag vill ha kontroll över det som jag spenderat halva mitt liv med att bygga upp"

"Ett äktenskapsförord är något man använder när man tror att ens partner bara vill åt ens egendomar"

"Det är inte vad det handlar om Jonna. Du vet att jag gärna ger dig allt du vill ha, men jag vill ha kontrollen över mina pengar och mina egendomar"

"Så att du får känna dig som en mäktig gentleman då eller?"

"Nej!" fräser han och reser sig upp. "Så att du inte kan göra vad fan du vill!"

"Ursäkta? Vill du hålla mig i koppel eller?"

"Nej, jag vill hindra dig från att sälja mitt hus!"

"Va?"

"Du sa det ju själv. Du vill flytta härifrån och tyckte att du hade all rätt att sälja det efter som att det nu skulle bli hälften ditt. Jag är ledsen Jonna, men jag jobbade stenhårt för att kunna köpa det här huset och allt annat jag äger och jag tänker inte bara ge bort hälften. När jag flyttade tillbaka till Sverige så hade jag trehundra kronor och en nedklottrad kopia av nationalencyklopedin. Det var därför jag läste den för Tony när han var liten. Vi hade inte mycket mer att komma med"

"Har du varit fattig?" frågar mamma pafft.

"Det är inte jättelätt att starta företag när man är tjugofem utan startkapital. Men sen tog det fart när Tony var cirka ett, och därefter gick det fort. Ett år senare la jag och Malin alla våra besparingar på lånet till huset"

"Kunde ni inte köpt något billigare?"

"Det var billigt. Det fanns två sovrum, ett badrum och ett kök. Du står ganska precis där väggen som delade upp vårt och Tonys sovrum var. Jag byggde det inte med mina egna händer, men jag byggde det här huset från grunden, och när jag dör så ska Tony ha det. Jag tänker inte riskera att bli av med det"

Mamma fortsätter stirra pafft på honom, och det gör jag nog också. Jag trodde att Rickards föräldrar var stormrika dem med. Den stela tystanden blir obehaglig, men de säger fortfarande ingenting. Jag blänger surt på mamma, det här är ju uppenbart delen då hon ska be om ursäkt och säga att det är självklart att han ska få behålla sitt hus. Men ragatan säger förstås ingenting, så det gör jag.