Älskade styvbror

3/9

Försiktigt lyfter jag på ögonlocken. Ljuset som strålar in genom det öppna fönstret lyser upp det kritvita rummet med de lika vita möblerna. Förvirrat ser jag mig omkring, och det dröjer bara någon sekund innan jag förstår att jag är på sjukhuset. På sängbordet bredvid mig ligger Tonys mobil och vibrerar envist för att signalera att Nicklas ringer.

Det finns också en röd knapp med en bit tejp med 'hjälp' skrivet tvärs över. Behöver jag hjälp? Jag drar med handen genom håret och fryser till. Mitt hår. Jag känner inte ett enda hårstrå, allt är borta. Först får jag panik, men så minns jag vad Molly sa; 'De har ju rakat av ditt hår'.

Tårar fyller snabbt mina ögon. Inte för håret egentligen. För det första så är hår inte det viktigaste i livet, och dessutom så kommer det växa ut igen och till dess kan jag ha peruk. Men jag blir plötsligt så rädd. Vad är det för fel på mig? Och har de löst det? Kommer jag dö? Hur lång tid har gått sen jag satt med Emma och Molly på bänken? Tänk om det har gått flera år. Jag har läst om såna fall, om föräldrar som hamnar i koma när barnen är små och inte vaknar förens de har fått barnbarn. I några minuter ligger jag och tänker på hur många år som kan ha gått, men så vänder jag mig mot Tonys telefon igen och tyngden i mitt hjärta försvinner. Jag vet att det är Tonys för att jag har sett den förut. Om det hade gått flera år så hade han köpt en ny och jag hade inte vetat vems det är. Men där ligger Tonys mobil. Hans svarta Iphone med sprickan som går tvärs över skärmen och det lilla barbie-klistermärket som han låtsas håller ihop den.

Han sa att han skulle laga den när han kom hem, så han kan inte ha varit hemma länge. Jag kan alltså inte ha legat här i mer än en vecka, absolut max två.

"Sandra?!"

Jag lyfter blicken och ser Tony springa fram till mig.

"Hej" säger jag och tar emot hans hårda kram.

Han lyfter sin telefon, trycker snabbt på något och lägger den mot örat samtidigt som han stryker mig över ryggen.

"Pappa" säger han med andan i halsen. "Hon är vaken. Ja. Exakt. Skynda"

Sen släpper han den. Rakt ner i golvet.

"Men vad gör du?!" vrålar jag.

Han säger ingenting. Han tar bara ett fastare grepp om mig och snyftar mot mitt, numera hårlösa, huvud.

"Du får aldrig skrämma mig så där igen" mumlar han.

"Skrämde jag dig?"

"Det är väl klart att du gjorde. Alltså, jag vet att du och jag inte alltid drar jämnt men du har liksom nästlat in dig i mitt liv nu. Jag älskar dig Sandra"

"Jag älskar dig också"

Han släpper mig något motvilligt och sätter sig på sängkanten.

"Hur mår du?"

"Bra" svarar jag uppriktigt. "Det känns som om jag vaknat från världens bästa tupplur"

"Det låter bra"

"Du då?"

"Huh?" han ser undrande på mig.

"Ska du fortfarande flytta ihop med Patrick, trots att någon kommer vilja bo själv senare?"

Hans ögonbryn flyger upp i pannan snabbare än jag någonsin sett tidigare och han lutar sig lite närmare mig.

"Hörde du det?"

"Ja" jag tar hans hand. "Lyssna på mig nu. Ni är jättegulliga ihop, och det är skittydligt att ni älskar varandra. Det kommer inte förändras för att ni bor ihop, kanske tvärt om. Det enda du behöver göra, och han också, är att släppa taget lite. Ibland så får han åka på en semester eller något utan dig, och du detsamma utan honom, och på det viset så får ni prova att bo själva och det där du svamlade om, men utan att behöva göra slut"