Älskade styvbror

7/10

Jag störtar in genom dörren och sliter av mig skorna snabbare än jag någonsin gjort förut. Patrick är max hundra meter bakom mig, så jag har inte lång tid på mig.

"Tony!?" ropar jag, släpper jackan på golvet och springer in i vardagsrummet och vidare till köket.

Mamma och Rickard sitter vid köksbordet och ser pafft på mig.

"Var är Tony?" flämtar jag.

"Han är och hämtar lite grejer i sitt rum" säger mamma och ger mig en skeptisk blick.

"Bra, bra" säger jag flåsandes och vänder mig för att springa upp, men hejdar mig. "Rickard, jag beklagar verkligen"

Han ser på mig med blanka ögon och en plågsam min.

"Tack" säger han med svag röst.

Jag nickar och försöker mig på ett litet leende. Sen springer jag upp för trappan och dundrar in i Tonys rum, fullständigt redo för att berätta för honom i minsta detalj om killen med stånd, men tvärnitar innan jag ens fått ut första stavelsen.

I ett tomt hörn, där golvlampan brukade stå, sitter Tony hopsjunken med armarna om benen och vilar pannan mot knäna och snyftar tyst. Jag vet inte hur länge jag står där, men innan jag vet ordet av så står Patrick bredvid mig med en hand på min axel.

"Jag tar det" viskar han och går fram till Tonys sorgliga gestalt.

Han sätter sig tungt bredvid honom och drar honom till sig i en mjuk omfamning.

"Åh, älskling" mumlar han och pussar honom på huvudet. "Fina Tony, jag är så hemskt ledsen"

"Jag vet att det är fånigt" snyftar Tony mot hans nyckelben. "Hon hatade ju mig, men det gör ändå så jävla ont"

"Det är inte fånigt, Tony, långt ifrån. Det är självklart att du får sörja din farmor. Hon var där under hela din uppväxt"

Då börjar Tony gråta på riktigt. Hans snyftande övergår i ett hulkande som får hela honom att skaka. Det gör ont i hela mig att se honom så, igen. Även Patrick gråter. Tyst, diskret och utan att röra en min, men han gråter.

Så jag går därifrån och in i mitt rum. Alla planer jag hade som involverade killen i deras vardagsrum är som bortblåsta. Jag hatar Patrick, det gör jag, och jag hoppas att han inte kommer undan med det han gjorde. Men just nu så behöver Tony inte veta något. Han behöver bara sin pojkvän, som enligt honom fortfarande är perfekt. Han behöver Patrick som stöd, inte som fiende, och jag tänker inte vara den som krossar hans hjärta igen. Åtminstone inte idag.

Några timmar senare, och cirka sju avsnitt av Greys anatomy, så ropar mamma att det finns mat. I soffan sitter Tony och Patrick hopkurade under en filt med ögonen slutna och Rickard sitter en bit ifrån dem och stirrar på pizzan på bordet.

"Hej, älskling" säger mamma mjukt. "Det finns pizza, och vi har hämtat monopol"

"Orkar ni det?" frågar jag och växlar blicken mellan Tony och Rickard.

"Min mamma var en homofobisk barnmisshandlare med gudskomplex" säger Rickard med uppgiven röst. "Världen är en bättre plats utan henne"

"Men ni kan fortfarande vara ledsna"

"Det är vi, men det ska gå över nu"

"Jag tror inte att man kan säga åt sig själv hur man ska känna" säger jag och ler.

Han ser på mig med trött blick och ler tillbaka.

"Kanske inte, men jag tänker försöka. Så fort jag krossat er alla i monopol"