Älskade styvbror

15/10

Jag fingrar nervöst med hårsnoddarna och söker med blicken efter honom. Det är inget lätt jobb, särskilt inte med tanke på att jag inte vet hur han ser ut. Dessutom är det rätt fullt med folk på det annars rätt öde fikastället. Det verkar som att varenda människa i staden har kastat sig in just här för att fly undan regnet som fullkomligt öser ner. Dock lyckas jag, trots alla regnkappor och huttrande människor, får syn på en kille som ser ut att vara i rätt ålder och sitter ensam vid ett bord bredvid fönstret. Jag tränger mig fram genom folket och går fram till honom.

"Hej" säger jag försiktigt "Är det du som är William?"

Han ser upp på mig och ler.

"Eh, ja"

"Sandra" säger jag och håller fram handen.

"Är du Sandra?" säger han tveksamt och skakar den.

Jag sätter mig ner i den lediga stolen och sväljer nervositeten.

"Ja, vad då?"

"Alltså" skrattar han. "Tony var inte rättvis mot dig. Han sa att du såg okej ut, men du är ju..."

Mer än så säger han inte, istället rodnar han djupt och viker undan med blicken.

"Du ser inte allt för dum ut du heller" säger jag och ler mot honom.

Att han inte ser dum ut är en underdrift. Hans sandblonda hår ligger välvårdat rufsigt och faller mjukt ner i pannan. Jag vet att välvårdat och rufsigt egentligen inte borde gå ihop, men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Han har ljusblå ögon som riktigt lyser i kontrast till det gråa ljuset som flyter in genom fönstret. Hans läppar kanske är en liten aning för tunna, men det krävs att jag verkligen stirrar på dem för att se det. Tydligen krävs det ett uppenbart stirrande för han ser plötsligt extremt obekväm ut och börjar nervöst skruva på sig.

"Är du okej?" frågar han med skeptisk röst.

Jag ser på honom att jag sabbat det, nu tycker han att jag är helt sjuk i huvudet. Jag har cirka tio sekunder på mig att rädda situationen innan han kommer hitta på någon ursäkt för att gå, skynda sig ut genom dörren och ringa Tony för att gnälla om att han aldrig mer ska gå på en blinddejt.

"Förlåt" säger jag och skakar på huvudet. "Jag började tänka på hur snygg du är och fastnade liksom i det"

Hans ögonbryn skjuts upp i pannan och han skrattar nervöst, men han är nöjd. Smickrad skulle jag nog säga, för han rodnar igen och biter försiktigt i sin aningen för tunna underläpp.

Jag passar på nu när jag har övertaget och sätter igång med småpratet.

"Så, pluggar du?" frågar jag.

"Eh, nej" svarar han och skakar på huvudet.

"Några planer på att göra det?"

"Nä"

"Så vadå? Du har inga ambitioner?"

Det var dumt, det vet jag, och enligt hans ansiktsuttryck så håller han med mig.

"Det sa jag inte" säger han aningen kyligt. "Jag jobbar på Pays de rêve, lite som en betald praktikplats, och utbildas genom det"

"Den franska restaurangen?"

"Ja"

"Wow, det är rätt imponerande" säger jag.

"Inte särskilt, min mamma äger den" mumlar han och rodnar.

"Men ändå, lagar du mat eller?"

"Nja, jag hackar mest än så länge"

"Vad hackar du?"