Älskade styvbror

25/6

Tystnaden hänger hotfullt över det mörka köket. Klockan är sex på morgonen och ingen förutom jag är vaken. Jag sitter vid köksbordet och äter resterna av Tonys pizza, med kylskåpets svaga ljus som min enda kontrast till mörkret.

Mamma och Rickard diskuterade länge. Vad vet jag bara på ett ungefär; ska vi bo kvar eller inte? Men det tog så lång tid att jag undrar om de slängde in flera saker. De låste in sig i sovrummet bara en kvart efter att vi sjungit för Patrick, och kom inte ut förens det var dags för middag. Mamma gick raka vägen till hallen utan att säga något, medan Rickard räckte Tony några sedlar och sa åt honom att köpa något att äta till oss andra, sedan gick de tillsammans ut genom ytterdörren.

Enligt Tony så skulle de ut på en dejt, men personligen tycker jag att mamma såg alldeles för olycklig ut för att det skulle kunna vara sant. 

De kom i alla fall hem igen, straxt efter klockan slagit midnatt. Tony och Patrick hade redan somnat i soffan och Louise tog med sig Nicklas tillbaka till Tonys sovrum.

Och mamma och Rickard gjorde samma sak, drog sig tillbaka till sovrummet alltså, men det gjorde det lite annorlunda jämfört med Nicklas och Louise. De var mer lika Tony och Patrick (innan de somnade) och rörde sig genom vardagsrummet hopslingrade, tafsande på varandra och med läpparna vandrade mellan nackar och munnar.

Efter det vågade jag inte gå upp, vem vet vad för äckliga ljud jag skulle höra då, och sen somnade även jag. Men nu är jag vaken igen och pizzan smakar underbart, mycket bättre än min gjorde, men det kan ju vara för att jag stakade fram min beställning på engelska till pizzabagaren som uppenbarligen inte fattade ett ord medans Tony enkelt kastade ut några stavelser på italienska.

Nu, så här i efterhand, så ångrar jag att jag inte lät honom beställa åt mig när han erbjöd utan istället snäste något om att jag minsann inte är någon dam i nöd som han behöver rädda. Jag snäser mycket åt honom, alldeles för mycket. Visst, han är jobbig ibland, men vem är inte det? Och många gånger som jag har slängt ur mig något förolämpande så har han faktiskt bara försökt vara snäll. Patrick har rätt, han är för bra för mig.

Mina tankar vandrar tillbaka till det. Vi var fortfarande på pizzerian allihop, samlade kring ett runt bord och väntade på våra pizzor, när Tony erbjöd sig att vänta själv så att vi andra kunde gå och fixa chips och eventuella mer saker vi ville ha till kvällen. Jag svarade, halvt på skämt, att han bara ville att vi skulle gå så att han kunde få runka ifred. Han valde att inte svara på det utan vände bara bort blicken från mig, nästan äcklad, men jag gav mig inte.

"Eller vill du kanske att Patrick stannar kvar så att du kan få hans kuk uppkörd så långt i dig att ollonet kittlar dig i halsen?" frågade jag retsamt, i tron om att de skulle skratta.

Men Tony skakade bara uppgivet på huvudet och sa att han behövde kissa. Så fort han stängt toadörren så vände sig Patrick mot mig, ögonen fyllda av is, rynkade pannan och sa det.

"Du skulle kunna leva tusen gånger men ändå aldrig förtjäna honom. Han är för bra för dig. Han är så jävla mycket bättre att det gör ont att se honom ägna ens en blick åt ditt håll"

Nicklas och Louise sa ingenting, men det var rätt uppenbart att de kände likadant, så jag höll bara käften resten av tiden vi var där, och när vi kom hem så höll jag käften lite till. Vid närmare eftertanke så har jag nog inte sagt något sen han sa så, för jag vet att han har rätt. Jag hör hur knäpp jag låter varje gång jag pratar, men lyckas aldrig förstå det innan jag gör det.

"Sandra?"

Patricks röst väcker mig ur min tankebana och jag vänder blicken mot honom. Han står i dörröppningen med rufsigt hår och trötta ögon.

"Hej" viskar jag.

"Vad gör du?"

"Jag kan inte sova. Du då?"

"Jag kom för den där" säger han roat och pekar på pizzan på bordet.

"Slå dig ner"

Jag gör en gest med handen över en ledig stol. Han tvekar, men bara i några sekunden, sen sätter han sig ner och tar en bit.

"Egentligen borde vi spara den åt honom. Jag fattar inte varför han åt så lite"

"Jo, men jag är för elak för att tänka på honom" muttrar jag.

Hans blick flackar till.

"Du, Sandra, förlåt" han suckar. "Det var dumt av mig att säga sådär"

"Men du hade ju rätt"

"Nej, det hade jag inte. Visst, du säger lite dumma grejer ibland men Tony kan vara rätt jobbig han också. Vissa av sakerna du säger till honom är egentligen inte elaka, det är bara vi tjurskallar som väljer att se det så"

"Rickard håller med dig. Han sa till mamma att vi kanske måste flytta ut"

"Va? Varför då?"

Jag tvekar. Om jag säger till honom att jag kallade hans älskade pojkvän för ett psykfall så kommer han aldrig prata med mig igen. Eller, ännu värre, berätta det för Tony.

"Han tror att Tony skulle må bättre utan mig" säger jag istället.

"Det tror inte jag, tvärt om"

"Hur då?"

"Du får lova att inte säga det här till Tony" säger han och ler. "Men han är ju jävligt bortskämd den där typen. Ingen säger någonsin nej till honom. Inte hans pappa, inte Nicklas, inte jag, ingen lärare. Jag menar han kunde snacka sig ur läxor. Det är nog rätt nyttigt för honom att någon sätter sig emot, inte minst för att hindra att hans ego blir för stort"

"Jag gillar dig, Patrick"

Han ser så förvånad ut att jag måste hålla mig för skratt.

"Va?" utbrister han.

"Förvånar det dig?"

"Öh, ja. Jag har väl fan aldrig varit särskilt trevlig mot dig?"

"Nej, men det är inte heller din trevlighet som gör att jag gillar dig. Jag gillar dig för att du alltid står upp för Tony, särskilt när han inte kan göra det själv, men också för att du samtidigt är fullt medveten om hans brister. Det är snyggt av dig"

"Jag tror att det är sina egna brister man ska vara medveten om. Men tack"

"Inga problem"

Vi sitter tysta en stund, utan att veta vad vi ska säga. Jag betraktar hans solbruna ansikte, den raka näsan och de höga kindbenen. Han är snygg, väldigt snygg faktiskt. Han är lite kortare än Tony, men det är ytterst lite, annars är han nästan lika snygg. Fast egentligen finns det nog ingen som kan slå Tony i att vara snygg. Hans mörka hår och nästan lika mörka ögon, hur hans mungipa kröks när han bara ler lite halvt, hans otroligt snygga rygg och lika snygga rumpa, hur han gnager lätt på tummen när han tänker och hans söta små ryck han gör med näsan när han gråter.

"Sandra?"

"Öh?"

Jag rycker mig ur drömmandet och ser på Patrick.

"Förlåt" stammar jag fram.

"Du dreglar typ" flinar han. "Vad tänker du på?"

"Tony" mumlar jag skamset.

Först tror jag att han ska fräsa åt mig, slå till mig eller klampa därifrån. Men han lutar sig bara fram, lägger hakan i handen och suckar drömmande.

"Jag kan relatera"